Projektet har några rejäla utmaningar och värst är kanske att all anodspänning ska alstras av den handvevade induktorn från en gammal telefon. Det går lätt att komma upp i över 100 volt men varje milliampére känns när man vevar, så det gäller att snåla på antalet rör och strömförbrukningen. Glödströmmen kommer från ett 1,5V stavbatteri av D-typ/R20 och är endast ca 50mA per rör. (man ser tyvärr inte den mysigt karakteristiska rörglöden)
Eftersom den handvevade anodspänningen varierar från några tiotal volt upp till minst 150, beroende på hur fort man vevar, är den riktigt stora utmaningen att hålla tonfrekvenserna stabila oberoende av matningsspänningen, samtidigt som det måste gå att spela en melodistämma som omfattar minst två oktaver. LC-oscillatorer borde vara stabilare än RC- och den enkla blockeringsoscillatorn, så jag valde att börja experimenten med heterodynprincipen, d.v.s. att blanda fram en tonfrekvens ur skillnaden mellan två HF-oscillatorer.
----
Efter en del stök med två DK91/1R5 pentagridblandare fick jag igång två identiska HF-oscillatorer och lyckades även blanda signalerna i det ena röret till en tonfrekvent "beat-note". Kopplingen är praktiskt taget en theremin, och det går att "spela" på den med handen om jag kopplar en liten antenn till den ena oscillatorkretsen. Jag kommer dock ha fasta notsteg med tangenter som kopplar in olika trimkondensatorer i stället för thereminens steglöst variabla pitch via handkapacitans mot en antenn.
Mitt stora problem i nuläget är att oscillatorerna driver mycket med matningsspänningen. Även om de är identiska råder inte fullständig symmetri eftersom det ena röret arbetar både som oscillator och blandare. Interferenstonen mellan oscillatorerna glider flera oktaver mellan långsamt och snabbt vevande och det är fullkomligt oanvändbart annat än som noise-synth. Problemet minskade betydligt när jag satte in en liten glimlampa som via seriemotstånd shuntar matningsspänningen när vevinduktorn ger mer än ca 65 volt. Sedan lampan väl börjat flimra är tonen acceptabelt jämn även om jag vevar lite fortare. Glimlampan ger dock en ganska brutal ökning av tyngden i veven så det gäller att hålla tempot precis över tändgränsen. Vevar jag saktare sticker tonen iväg helt hysteriskt, vilket kanske kan utgöra en kul accent/effekt om jag bara lyckas begränsa glidningen en del.
Jag valde identiska oscillatorkopplingar i hopp om att eventuella skillnader och drifter skulle nolla ut varandra och inte märkas i den utgående interferenstonen, men så är inte fallet. Kanske är det värt att helt frångå den grundtanken och i stället göra den fasta referensoscillatorn kristallstyrd och lägga mer krut på att försöka stabilisera melodioscillatorn?
Till saken hör att jag inte nöjer mig med en enda säckpipelikt skrikande melodistämma, jag vill också ha en eller helst två borduner, d.v.s. ihärdigt brölande grundtoner som spelar ihållande med fast frekvens. Med heterodynprincipen kan jag få två borduner genom att lägga till två extra HF-oscillatorer med samma typ av pentagrid-rör i vilka signalen också där mixas till tonfrekvens av samma referensoscillator som melodistämman använder. Alltså fyra rör för totalt tre stämmor, vilket förmodligen blir svårslaget med andra oscillatorprinciper.
Utöver problemet med glidande toner till följd av varierande matningsspänning är det också en utmaning att minska oscillatorernas tendens att vilja låsa/synka mot varandra. Kunde jag gödsla med rör vore en lösning att lägga in en buffer/driver efter varje HF-oscillator innan de mixas samman. Som det är nu är infångning/synkning/låsning på kritisk men acceptabel nivå för en ganska gnällig melodistämma. Till en mer lågfrekvent bordunton blir låsningstendensen en verklig utmaning.
Eftersom borduner är fasta toner funderar jag på att i stället konstruera dem som LF-oscillatorer, men då kommer kanske större frekvensdrift p.g.a. den varierande matningsspänningen som en skoningslös konsekvens. Helst vill jag ha möjlighet att som på en akustisk vevlira göra några få tonartsbyten på bordunerna, men det borde gå lätt att ordna även på en enkel fasskiftsoscillator via en trepolig omkopplare. En LF-oscillator av wien-typ klarar sig med tvåpolig omkopplare men den kräver å andra sidan två rör (180 grader fasvändning per rör) för att fungera. Jag har ifs sett en udda wienbryggeoscillator kring ett enda pentodrör men det verkade ganska krångligt att få till.
Utöver de tonalstrande kretsarna ska bygget även ha ett eget slutsteg som kan driva en effektsnål (och skrällig) hornhögtalare. Det blir en enkel push-pullförstärkare i klass B med två DL92-rör, ett DF9x som drivsteg och troligen en liten LF-transformator som fasvändare till slutrören. Jag räknar med att pressa slutrören utanför specen och få ut uppemot 500mW till högtalaren om jag vevar som en galning.
Eftersom alla rör jag använder måste vara av batterityp med 1,4V direktupphettade glödkatoder råkar jag även ut för ett biasproblem då alla katoder kopplas samman. Det är förstås tillåtet att separera glödkretsarna och ge några rör en negativ förspänning via separat s.k. gallerbatteri. -Så gjorde man ju redan på 1920-talets radioapparater.
Jag lär få testa mig fram, dunka huvudet i väggen ganska ofta och lära mig vad som är möjligt under resans gång. Om någon med rör- och radiotekniska kunskaper tycker projektet är kul är jag tacksam för både goda råd och peppning.
De som hjälper mig bra belönas med att jag lovar att INTE spela för dem på mitt hemska musik(?)instrument.
