MacBooks "MagSafe" och Motorolas headsets använder magneter för att guida kontaktpunkter till varandra vid batteriladdning. Jag vet inte hur det är med headsettet, men i MagSafe är det inte själva de elektriska ledarna som är magnetiska, utan en ram runtomkring.
Jag skulle vilja använda magnetiska kontaktytor på laddstället respektive på apparaten som ska laddas. Om kontaktytorna dras till varandra magnetiskt, så borde ju den elektriska kontakten bli bättre, och man riskerar t.ex. inte en massa kontaktstudsar om laddstället skulle skakas.
Varför är det inte vanligare än det är med magnetiska ledare? Vad är nackdelarna?
Och var hittar man lämpliga magnetiska kontakter? På Elfa har man aldrig ens hört talas om fenomenet.
Magnetiska kontaktytor
Re: Magnetiska kontaktytor
Nja... det går självklart MEN... om du låter små starka magneter "smälla ihop" kommer de oundvikligt att krossas i biter på något tidpunkt, detta är orsaken till den del. Jag kan dock fint tänka en konstruktion som dämpar men ändå kan göra jobbet.
Och orsaken till att det inte finns? Pengar helt enkelt! Ett sånt kontaktpunkt är dyrare än en billig bit bleck.
Och orsaken till att det inte finns? Pengar helt enkelt! Ett sånt kontaktpunkt är dyrare än en billig bit bleck.
Re: Magnetiska kontaktytor
Det finns problem med bl.a. sladdlösa telefoner som sätts i laddställ. Om man knuffar till bordet så kan de sluta ladda. När man sen behöver enheten så är batteriet lågt.
Den etablerade lösningen är att handenhetens tyngd pressar ned en ledare som fjädrar emot uppåt. Men det fungerar inte för lätta enheter, som t.ex. ett bluetooth-headset.
Magnetiska kontaktytor kräver ingen mekanik med fjädrar. Istället för att fästa med plastdetaljer (som kan slitas ut) bredvid laddpunkterna, så fäster man med magnetism just de punkter som SKA fästa med varandra. Med olika polarisering skulle man kunna styra rätt laddnings- och dataöverföringspunkter mot varandra med precision. Och dockningsstationen kan vara en slät millimetertunn yta, snarare än en plastig burk.
Kan det finnas nackdelar i form av att magnetismen avtar med tiden, eller att det krävs relativt stora metallbitar för att få tillräcklig magnetisk styrka?
Den etablerade lösningen är att handenhetens tyngd pressar ned en ledare som fjädrar emot uppåt. Men det fungerar inte för lätta enheter, som t.ex. ett bluetooth-headset.
Magnetiska kontaktytor kräver ingen mekanik med fjädrar. Istället för att fästa med plastdetaljer (som kan slitas ut) bredvid laddpunkterna, så fäster man med magnetism just de punkter som SKA fästa med varandra. Med olika polarisering skulle man kunna styra rätt laddnings- och dataöverföringspunkter mot varandra med precision. Och dockningsstationen kan vara en slät millimetertunn yta, snarare än en plastig burk.
Kan det finnas nackdelar i form av att magnetismen avtar med tiden, eller att det krävs relativt stora metallbitar för att få tillräcklig magnetisk styrka?
Re: Magnetiska kontaktytor
Jag har en digital multiladdare där jag bland annat har två magneter med kabel till. Så om man vill ladda ett batteripack eller blybatteri är det bara att sätta rätt magnet mot rätt pol, laddaren fixar resten.
Tyvärr finns det ett par problem.
Det går att löda direkt mot super-magneter, men då är dom inte magnetiska längre. Man får ha dom parvis för att det ska funka.
Dels så fastnar en magnetisk kontakt på en massa saker som inte ska vara där, typ gem skulle kunna sätta sig där ganska bra.
Tyvärr finns det ett par problem.
Det går att löda direkt mot super-magneter, men då är dom inte magnetiska längre. Man får ha dom parvis för att det ska funka.
Dels så fastnar en magnetisk kontakt på en massa saker som inte ska vara där, typ gem skulle kunna sätta sig där ganska bra.
Re: Magnetiska kontaktytor
går säkert att magnetisera upp neodymmagneterna igen - vill man prova så kan man starta med en isärtagen EI-trafo av modell större, trafoplåten har en mättningspunkt vid ca 2 Tesla - men för att magnetisera neodym så kanske man behöver över 2.5 Tesla eller mer för att övervinna dess coercivitet och enda metoden är då att koncentrera fältet genom avsmalning just där tänkta magneten är placerad - gärna med konade 'polskor' av material med ännu högre B-max än trafoplåten.
förmodligen är det bäst att skapa magnetfältet med elektromagnet (befintliga spolen i trafon) - sätter man 4 ggr större diameter neodymmagneter på sidobenen gentemot 'offret' (alla samma tjocklek så att det inte blir luftgap någonstans) som skall placeras i mittbenet på EI- kärnan så är det stor risk att man aldrig får isär den igen när I-balken läggs på (då helst utan fingerspets mellan när det klappar ihop)
förmodligen är det bäst att skapa magnetfältet med elektromagnet (befintliga spolen i trafon) - sätter man 4 ggr större diameter neodymmagneter på sidobenen gentemot 'offret' (alla samma tjocklek så att det inte blir luftgap någonstans) som skall placeras i mittbenet på EI- kärnan så är det stor risk att man aldrig får isär den igen när I-balken läggs på (då helst utan fingerspets mellan när det klappar ihop)
Re: Magnetiska kontaktytor
Tackar för kommentarerna, men det här verkar ju vara en elegantare lösning än magneter:
http://www.powermat.com/us/home/
http://www.powermat.com/us/home/
Re: Magnetiska kontaktytor
Nja... där måste man likaväl ha "energiinsamlingsenheter" t.ex. i form av en speciellt batterilucka, eller en speciell docka så jag är föga imponerat.
