Eller att du har en kopia i minnet i processorn !
Då räcker det med att skriva till LCD'n.
Man kan ha en minnesarea, samt en bitmap med en bit
för varje 16-bitars område (som väl är det minsta skrivbara
området ?) som skrivrutinen använder för att avgöra vad som
behöver "refreshas". På så sätt kan du låta applikationen skriva
i bitmappen som den vill (och sätta biten för det aktuella området
i bitmap'em), sedan kan man uppdaterade själva LCD'n via en t.ex
en timer, det räcker normalt att göra det ett par gånger per sekund,
om det inte ska vara "rörlig" grafik.
Samtidigt så kräver det så klart en processor med tillräckligt med minne
för att hålla en kopia av bilden på LCD'n.
Men visst, även avläsning, modifiering och återskrivning *ska* ju fungera.
Jag tycker att man ska titta på det hela i ett lite större perspektiv.
Säg att du ska ändra fler än en pixel i samma 16-grupp. Det bli ganska
många läs/OR/skriv operationer där det igentligen vore tillräckligt med en
enda skrivoperation. Det är det jag menar med att det kan bli mer optimalt
att skriva till en intern minnesarea och sedan med ett lämpligt intervall så
uppdateras LCD'n. Fördelen är bl.a att du då får med alla ändringer till en
hel 16-grupp av pixlar med en enda operation.
Men du kommer alltså aldrig att cleara pixar ?
Jag skulle ha kaller det SetPixel() och ClearPixel() i stället för PaintPixel()...

> Jag försöker hålla mig till enkla saker för att minimera felkällorna,
Absolut ! Innan man känner sig säker på hur det fungerar, d.v.s under
tester, så är det ofta enklare att skriva inline "rakt på" kod utan att röra
till det med smarta subrutiner o.s.v. Mycket enklare att felsöka.
Det var lite för mycket kod på en gång för att vara intressant (för mig alltså
