Åter till ämnet.
Jag tog några bilder så ni får se teknologin som den här datorn är byggd av. PDP-12 introducerades av DEC 1969 om jag inte minns fel, och tekniken DEC tillämpade för att bygga datorer på den tiden (och lång tid därefter) var, som ni som har läst Anders PDP-8-tråd vet, att tillverka ett antal olika standardmoduler som man sen kunde koppla ihop och på så sätt bygga en komplett dator eller annan apparat. Varje modul innehöll bara en mycket elementär byggsten för att vara så generell som möjligt, och därför blev det många moduler och inte särskilt hög densitet på elektroniken. Varje modul var ett eget kretskort med en kortkantskontakt i ena änden, och alla kretskorten stacks in i ett bakplan, och så virade man ihop kontakterna till de olika modulerna med varann på baksidan av bakplanet.
Här nedan har jag öppnat dörren på baksidan på PDP-12:an, och det man kan se är alla dessa moduler. De färgglada delarna är handtagen på modulerna, gjorda av plast, med modulens typnummer på. Bakplanet är delat i en övre del och en nedre del, där den nedre delen implementerar processorlogiken och den övre innehåller minnet och interface-elektronik för de olika I/O-enheterna. Längst ner till höger försvinner kablarna som går till kontrollpanelen ut ur bild, och från den övre halvan går ett antal kablar till de olika I/O-enheterna. Tittar man noga i det övre högra hörnet på den nedre kortgruppen kan man se ett gulaktigt kort med en sladd som försvinner neråt i bild. Det är vår hemmagjorda RS232-transciever.
1-alla-flip-chips.jpeg
Färgen indikerar en "familj" som modulen tillhör, och som ni ser så sitter moduler från samma familj ofta tillsammans. Det har att göra med kompatibilitet och vilken typ av funktioner de implementerar - moduler inom en familj är implementerade i samma kretsteknologi och har alltså samma signalnivåer och krav på matningsspänningar, och hanterar också samma typ av signaler. Alltså finns olika familjer för analoga funktioner och digital logik, och olika familjer för RTL och TTL osv.
I bilden nedan kan vi se en grupp analoga A-kort (orange färg, se bokstaven A som i "amber" på handtaget) samt ett antal digitala M-kort (lila färg, "magenta"). Kablaget som går till de analoga korten kommer från de analoga inputjacken på datorns front om jag minns rätt. PDP-12 var ju nämligen avsedd som labbdator och hade både analogingångar och reläutgångar.
2-flip-chips.jpeg
Nästa bild visar minnet, som sitter i övre delen av kortskogen. Givetvis är det frågan om kärnminne, antingen 4K eller 8K, kommer inte ihåg just nu. PDP-12 har en "field"-feature som ger några extra adressbittar som man kan sätta för att kunna komma åt mer än de 4K man kan adressera med processorns 12 bitar. Bank switching alltså. Således kunde man expandera sin PDP-12 till mer än 4K. Max är 32K eller nånting åt det hållet, har inte manualer till hands.
3-minne.jpeg
Där fick vi också se de gröna G-korten och de vita W-korten. De senare används för kontakter för sladdar och liknande grejer som inte egentligen utför nånting utan bara kopplar ihop saker. Antagligen finns koden jag höll på med när datorn gick sönder kvar i minnet eftersom det är kärnminne. :)
Alla de här korten är, som ni redan sett i Anders tråd, tillverkade i ett enhetligt format som kallas Flip-chip. Varje sånt kort är stort som ett spelkort ungefär och implementerar någon grundläggande inte alltför speciell funktion så man kan använda samma kort på flera ställen. I bilden nedan ser man hur ett sånt kort kan se ut. Jag är inte helt bombis på vad det var för nåt kort som jag drog ur för att fota, men jag tror att det är ett G882, läs/skriv-förstärkare/drivare för bandstationen. Det finns flera stycken likadana, men jag tror det där är kortet som läser och skriver "mark"-spåret på banden. LINCtape-band har tio parallella spår: två redundanta exemplar av fem spår där tre är data (ett 12-bitars ord lagras som 3x4 bitar på bandet), ett är mark-spåret som markerar början och slut på datablocken etc, samt ett klock-spår som synkar läsningen av bandet så att det funkar även om bandet snurrar ojämnt.
4-g882.jpeg
Observera att kretsen på kortet är byggd med hjälp av diskreta transistorer. M-korten som implementerar digitallogiken är gjorda med IC-kretsar, men de analoga modulerna är byggda i samma stil som kortet ovan. I de tidigare datorerna i familjen var även logiken implementerad diskret och de äldsta flip-chip-korten använder sig av
RTL-logik, som utvecklades för femtusen år sedan i det antika mesopotamien och nu är föråldrad.
Här nedan har vi ett annat exempel på ett kort med diskreta transistorer. I detta fallet är det ett W-kort, så jag gissar att det är nån signalbuffert eller liknande onödig kretskomponent som man bara behöver i verkligheten.
5-kort.jpeg
Här kan vi se lite av hur låg densitet det kan vara på korten, men betydligt glesare kort finns som implementerar t.ex. fem AND-grindar och bara tar upp ena halvan av kortet, eller som bara innehåller en rad med dioder vid kontaktkanten. Det här kortet tog jag inte ur PDP-12:an förresten utan det hittade jag i en bokhylla, för hos Update ligger PDP-8-reservdelar och skräpar på såna ställen.
Sen hade jag inte så mycket mer att säga just nu, jag ville bara visa lite bilder så att tråden inte står helt still. Det blir mer meckande så snart vi har en ny diod. Jag har lite fler bilder på I/O-delar och kontrollpanel som jag kan visa om det finns intresse.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.