Undersöker DTMF
Re: Undersöker DTMF
persika:
Ja, dels är det 1633 Hz i höga frekvensgruppen som kommer till.
Dels så finns bokstavsgrupper på knapparna.
Bokstäverna användes inte så mycket här, men i USA var/är dom vanliga i reklam/marknadsföring.
Det kunde låta så här i reklamen.
/π
Ja, dels är det 1633 Hz i höga frekvensgruppen som kommer till.
Dels så finns bokstavsgrupper på knapparna.
Bokstäverna användes inte så mycket här, men i USA var/är dom vanliga i reklam/marknadsföring.
Det kunde låta så här i reklamen.
Bilfiirman hade lyckats få numret 237 8227 som 800-nummer (mottagaren betalar).Need a new car? Call 1-800-best car!
/π
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
Re: Undersöker DTMF
För att få en bokstav, säg "B", ska man trycka typ 2ggr på knappen för "2" då ?
-
MadModder
- Co Admin
- Inlägg: 31574
- Blev medlem: 6 september 2003, 13:32:07
- Ort: MadLand (Enköping)
- Kontakt:
Re: Undersöker DTMF
Nej a b och c är alla bara ett tryck på 2. De är inte till för att få bokstäver. Bara för att kunna få siffror ur ord.
Det är enklare att komma ihåg ”best car” istället för 2378227
Det är enklare att komma ihåg ”best car” istället för 2378227
Re: Undersöker DTMF
Förr i tiden var det så att man slog (på fingerskivan) eller tryckte 0 för att komma till tex receptionen på hotell eller inom företag för att komma till telefonist om man skulle ringa utanför företaget.
Re: Undersöker DTMF
Nej, det var T9 som gjorde så, där "återanvände" man bokstäverna kan man säga.
https://sv.wikipedia.org/wiki/T9
Men från början var det bara för att kunna skriva telefonummer som ord tror jag. Lättare att komma ihåg ord än sifferkombinationer.
Re: Undersöker DTMF
Njae, T9 var just metoden för att kunna skriva ord genom att bara trycka en gång på sifferknapparna som vardera betydde 3-4 bokstäver.
Att använda tangenterna för att skriva 3-4 olika bokstäver genom att trycka 1-3 gånger för att få respektive bokstav fanns långt innan T9. Tror att alla mobiltelefoner som har telefonbok med namn och/eller kan sända SMS har detta.
(Eller ja, alla som inte har fullständigt alfanumeriskt tangentbord. Långt för smartphones var en grej osv så hade Motorola (tror jag det var?) en modell som såg ut ungefär som en dubbelskärm-game&watch-spel, som hade alfanumeriskt tangentbord i ena halvan, och display i andra halvan, och dessutom krävde separat headset för att prata i telefon eftersom den inte hade mikrofon eller hörlur inbyggt. Har nog bara sett den IRL en enda gång, en bekants bekant hade en sån).
Anekdot: När jag var barn så råkade en kompis komma åt klykan på telefonen på nåt vis så att det blev tre nollor, och i andra änden svarade "samtalsbesätllningen", men min kompis hörde fel och trodde de sa "pannkaksbeställningen"
Det måste ha varit opraktiskt att ha 0 för resten av världen där 0 var sist = tio pulser. I Sverige så var det ju bara att trycka på klykan tre gånger med tillräckligt mellanrum för att begära manuellt kopplat samtal ifall nummerskivan inte fungerade, eller om man oväntat nog inte hade nummerskiva trots automatisk växel (kanske nåt som hände första tiden när en växel automatiserats - om befintliga telefoner var för centralbatteri så hade de fortsatt gå att använda, kanske aktuellt för extraapparater?)
Att använda tangenterna för att skriva 3-4 olika bokstäver genom att trycka 1-3 gånger för att få respektive bokstav fanns långt innan T9. Tror att alla mobiltelefoner som har telefonbok med namn och/eller kan sända SMS har detta.
(Eller ja, alla som inte har fullständigt alfanumeriskt tangentbord. Långt för smartphones var en grej osv så hade Motorola (tror jag det var?) en modell som såg ut ungefär som en dubbelskärm-game&watch-spel, som hade alfanumeriskt tangentbord i ena halvan, och display i andra halvan, och dessutom krävde separat headset för att prata i telefon eftersom den inte hade mikrofon eller hörlur inbyggt. Har nog bara sett den IRL en enda gång, en bekants bekant hade en sån).
Anekdot: När jag var barn så råkade en kompis komma åt klykan på telefonen på nåt vis så att det blev tre nollor, och i andra änden svarade "samtalsbesätllningen", men min kompis hörde fel och trodde de sa "pannkaksbeställningen"
Det måste ha varit opraktiskt att ha 0 för resten av världen där 0 var sist = tio pulser. I Sverige så var det ju bara att trycka på klykan tre gånger med tillräckligt mellanrum för att begära manuellt kopplat samtal ifall nummerskivan inte fungerade, eller om man oväntat nog inte hade nummerskiva trots automatisk växel (kanske nåt som hände första tiden när en växel automatiserats - om befintliga telefoner var för centralbatteri så hade de fortsatt gå att använda, kanske aktuellt för extraapparater?)
Re: Undersöker DTMF
Skrev ett kommersiellt datorprogram för talsyntes en gång i tiden.
Det var oavsiktligt.
Startade en ny firma 1985-86 och ville ha en kontorsdator utöver det vanliga.
Det blev värsting 286:a som jag överklockade i hårdvaran och försåg med dubbla 20MB hårddiskar. Somliga idiotförklarade hårddisk-valet. Man sa att ingen skulle behöva mer än vad som rymdes på en diskett men hårddiskar var trots allt lite snabbare att läsa från.
Villa ha så bra grafik som möjligt. Importerade ett grafikkort med superupplösningen SVGA.
För detta behövdes en riktigt stor blaffig bildskärm som klarade denna upplösning.
Vid en handelsresa i Japan hamnade jag på Sony i Shinagava av helt andra anledningar men kom där över en värsting bildskärm, en 13" Sony Trinitron. En förserie som klarade högre upplösning än de 13" skärmar man ännu höll på att utveckla för Macintosh II.
Den blev efter den tidens mått vansinnigt dyr och var ett tungt och obekvämt resbagage men den kom hem hel.
Kundregister installerades i datorn. DOS.miljö givetvis, Kundregistret hade snabbknappar för att t.ex. skriva ut kundadresserade brev.
Men saknade en sak, för att ringa kunden var man tvungen att knappa själv fast det stod på bildskärmen. Fanns ingen programfunktion att nyttja telefonnumret.
Jag hade ju t.o.m DTMF-sändare i armbandsklockan men inte i min dyra dator.
Visade sej att det fanns ingen möjlighet att generera DTMF med existerande hårdvaran och inbyggda högtalaren. Kopplad till en simpel TTL-port så gick det inte sa man att åstadkomma DTMF med tillräcklig kvalitet på ljudet även om det gick pressa ut en fyrkant upp till 32kHz.
Programmerabara ljudkort fanns inte vid denna tiden så det var inte heller ett alternativ. Extern elektronik för DTMF hade jag redan. Hade redan halv-smarta hemmet baserat på gjärrstyrning via husets telefoner, men jag tyckte det var märkligt att en så dyr dator inte kunde göra sådant internt.
Så jag gjorde det själv. Anaalyserade hård och mjukvarumöjligheterna och skrev ett process och klockcykel-optimerat assemblerprogram som skapade en enbits-samplad ström ekvivalent till två sinuskurvor till den inbyggda högtalaren.
Programmet laddades minnesresident i bakgrunden och fick exekveras i grafikminnet för att inte stjäla värdefullt programminne.
Funktionen måste kunna nås utan att kollidera med existerande programs tangentinmatning så jag valde dubbel-klick på skifttangenterna.
Dubbelklick på tangentbordets vänster skift och programmet sökte av bildskärmen efter telefonnummer.
Dubbeltryck på höger skift inkluderade riktnumret.
Lite logik sorterade bort personnummer, postmnummer, riktnummer osv.
Det fungerade bra. Bara att hålla upp telefonluren i luften i samma rum och låta datorn tuta ut DTMF så kunde jag nu smidigt ringa baserat på telefonnummer i datorn.
En synskadad kompis som hade dator på jobbet, vilket inte alla hade på den tiden, bad att får programmet till arbetsdatorn. Han jobbade som handikapp-konsult.
Efter ett tag hörde han av sej och sa att programmet underlättade och fungerade bra men ibland skulle han inte vilja ha tonerna utan hellre få numret uppläst.
Funderade ett tag att mjukvaruvarianten skulle delvis kunna köras omvänt i enkel hårdvara som kunde kopplas på in-pinne på skrivarporten. Bara att spara inkommande bit-strömmen till fil för att sedan kunna mata den till interna högtalaren.
Kopplade på mikrofon på samplande elektroniken. CD4066 och CD40109 blev tillsammans en bra ADC.
Stängde in morsan i klädgarderoben med mikrofonen och datorn ställdes utanför. Hon fick läsa in siffror och när vi ändå höll på så lästes ord in som fixade klockan och månader.
Konsulenten var jättenöjd och började sprida programmet till andra synskadade.
Men mycket ville ha mer. Ett problem med att som konsulenten, vara blind, är att man ibland missar att sluta jobba i rätt tid om man inte håller ett öga på klockan, så ett enkelt tillägg och klockan lästes alltid upp på inställbar tid inför möten eller hemgång.
Det kom mer önskemål på tillägg och började fundera på en enkel talssyntes. Enda alternativet för dator vid denna tiden var en hårdvaru talsyntes som kostade 30.000 kr. En skokartong man ställde jämte datorn och var tillhörand mjukvara käkade upp 300kb arbetsminne vilket gjorde att många DOS program inte kunde köras pga av brist på arbetsminne. Den lät dessutom betydligt sämre på svenska eftersom den var fonetiskt anpassade för engelska. Det var just denna modellen som Hawking använde sej av och som han bad om att få behålla även när bättre alternativ med mer mänskligt ljud tagits fram.
Man gillade mina siffer-uppläsningar eftersom de inte alls lät som robot-stönanden utan var en inspelad mänsklig röst.
AMU Hadar i Malmö som var den tidens inköpscentral för handikapp-hjälpmedel gav mej en summa pengar för att undersöka möjligheten att utveckla en programvara som kunde läsa upp alla svenska ord.
"Alla ord" hade med lätthet fyllt flera av den tidens hårddiskar och tagit massa processorkraft att ens hitta i stora filer. Med tanke på svenska fonetiken där många ord inte uttalas konsekvent med stavningen så måste man även slå upp orden i intern lexikon för att kunna sätta samman något av fonetiskt uttalbart snitt.
CODECS som dels ger små ljud-bibliotek och samtidigt har bra tal-hörbarhet är i motsats till varandra.
Valde därför en annan variant. Lät datorn generera alla tänkbara bokstavskombinationer på tre bokstäver. Det blev en lista på 30.000 kombinationer.
Gick igenom listan manuellt och strök alla kombinationer som bedömdes inte vara uttalbara på svenska.
Gjorde motsvarande sak för två bokstäver och tog med samtliga bokstäver i listan för en bokstav. Tre listor således.
Nedbantade listan med tre bokstäver bantades ytterligare genom att se vilka kombinationer som kunde ersättas av två+en-listan.
Rensade ned lista ytterligare genom att jämföra mot existerande textfiler vilka av de kvarvarande kombinationerna som sällan förekommer. Slutligen hade jag totalt 700 olika unika bokstavskombinationer.
Varje bokstavskombination sattes in i ett ord. Dessa 700 ord fick min stackar mor fick läsa med uppmaningen att det skulle vara normalt ljud-flyt. Det är inte så lätt tala ord från en lista där orden inte alls hör ihop med varandra så det blev några omtagningar.
Ljuddelarna klipptes ut ur orden noggrant så att ljudenvelopen var på rätt håll mot nästföljande ljud och slutligen blev alla ljuden sammansatta till en enda fil samt en pekar-fil som rymdes på en enda diskett. Programvaran för uppläsning av text försågs med ett fåtal uttalsregler. Sje-ljud och långa siffror typ årtal var i princip allt som krävde särbehandling Försågs med variabel uppläsningshastighet utan att påverka pitch samt lite andra småsaker. Allt kördes i grafikminnet. Många synskadade har ändå inte ens bildskärmen påslagen så det hade ju varit synd att inte använda ledigt minne.
AMU Hadar var nöjda. De distribuerade programmet på en enda diskett till växande skaran av blinda med dator. Fick åtskilliga återkopplingar på att man var glada att få en mer mänsklig röst som var lättare att förstå ljudmelodin än vad robotvarianter förmådde.
Då kom kallduschen. IBM kom med en ny dator. En 386:a där man ersatt högtalaren med en på moderkortet inlödd summer och konkurrerande moderkort följde efter-
Ljudet var nu bara ett antal skrapljud i en piezo-summer.
Snabbfixen blev att använda skrivarporten som direkt fick driva en yttre högtalare. AMU Hadar sålde D-sub med integrerad vridpot för volymreglering och 3,5 mm ljuduttag. Åtta av skrivarportens utpinnar drev högtalaren i 4+4 brygga så det blev bra volym.
Nästa problem kom med stormsteg. 386:an svalde mer minne och kom med VGA och Windows 3.0 blev över en natt något alla ville ha.
Därmed blev det problem med att avläsa text från bildskärmen på det vis som gjorts för DOS.
Windows ritade bokstäver i grafisk mode till skillnad från DOS och text-mode.
Microsoft-folket lät meddela att man skulle ta fram ett i operativet integrerat tal-program för Windows så det var ingen ide att jag gjorde något.
Det gjorde dom, tog fram ett integrerat tal-program, men det tog 25 år och sist jag kollade var inte svenska delen färdigutvecklad.
Kanske skrotar man detta nu och använder AI-baserade språkmodeller som kan fås att fungera med bättre röstmelodi, olika röst-typer och även för ord som inte är med i förprogrammerade ljudbibliotek.
Det var oavsiktligt.
Startade en ny firma 1985-86 och ville ha en kontorsdator utöver det vanliga.
Det blev värsting 286:a som jag överklockade i hårdvaran och försåg med dubbla 20MB hårddiskar. Somliga idiotförklarade hårddisk-valet. Man sa att ingen skulle behöva mer än vad som rymdes på en diskett men hårddiskar var trots allt lite snabbare att läsa från.
Villa ha så bra grafik som möjligt. Importerade ett grafikkort med superupplösningen SVGA.
För detta behövdes en riktigt stor blaffig bildskärm som klarade denna upplösning.
Vid en handelsresa i Japan hamnade jag på Sony i Shinagava av helt andra anledningar men kom där över en värsting bildskärm, en 13" Sony Trinitron. En förserie som klarade högre upplösning än de 13" skärmar man ännu höll på att utveckla för Macintosh II.
Den blev efter den tidens mått vansinnigt dyr och var ett tungt och obekvämt resbagage men den kom hem hel.
Kundregister installerades i datorn. DOS.miljö givetvis, Kundregistret hade snabbknappar för att t.ex. skriva ut kundadresserade brev.
Men saknade en sak, för att ringa kunden var man tvungen att knappa själv fast det stod på bildskärmen. Fanns ingen programfunktion att nyttja telefonnumret.
Jag hade ju t.o.m DTMF-sändare i armbandsklockan men inte i min dyra dator.
Visade sej att det fanns ingen möjlighet att generera DTMF med existerande hårdvaran och inbyggda högtalaren. Kopplad till en simpel TTL-port så gick det inte sa man att åstadkomma DTMF med tillräcklig kvalitet på ljudet även om det gick pressa ut en fyrkant upp till 32kHz.
Programmerabara ljudkort fanns inte vid denna tiden så det var inte heller ett alternativ. Extern elektronik för DTMF hade jag redan. Hade redan halv-smarta hemmet baserat på gjärrstyrning via husets telefoner, men jag tyckte det var märkligt att en så dyr dator inte kunde göra sådant internt.
Så jag gjorde det själv. Anaalyserade hård och mjukvarumöjligheterna och skrev ett process och klockcykel-optimerat assemblerprogram som skapade en enbits-samplad ström ekvivalent till två sinuskurvor till den inbyggda högtalaren.
Programmet laddades minnesresident i bakgrunden och fick exekveras i grafikminnet för att inte stjäla värdefullt programminne.
Funktionen måste kunna nås utan att kollidera med existerande programs tangentinmatning så jag valde dubbel-klick på skifttangenterna.
Dubbelklick på tangentbordets vänster skift och programmet sökte av bildskärmen efter telefonnummer.
Dubbeltryck på höger skift inkluderade riktnumret.
Lite logik sorterade bort personnummer, postmnummer, riktnummer osv.
Det fungerade bra. Bara att hålla upp telefonluren i luften i samma rum och låta datorn tuta ut DTMF så kunde jag nu smidigt ringa baserat på telefonnummer i datorn.
En synskadad kompis som hade dator på jobbet, vilket inte alla hade på den tiden, bad att får programmet till arbetsdatorn. Han jobbade som handikapp-konsult.
Efter ett tag hörde han av sej och sa att programmet underlättade och fungerade bra men ibland skulle han inte vilja ha tonerna utan hellre få numret uppläst.
Funderade ett tag att mjukvaruvarianten skulle delvis kunna köras omvänt i enkel hårdvara som kunde kopplas på in-pinne på skrivarporten. Bara att spara inkommande bit-strömmen till fil för att sedan kunna mata den till interna högtalaren.
Kopplade på mikrofon på samplande elektroniken. CD4066 och CD40109 blev tillsammans en bra ADC.
Stängde in morsan i klädgarderoben med mikrofonen och datorn ställdes utanför. Hon fick läsa in siffror och när vi ändå höll på så lästes ord in som fixade klockan och månader.
Konsulenten var jättenöjd och började sprida programmet till andra synskadade.
Men mycket ville ha mer. Ett problem med att som konsulenten, vara blind, är att man ibland missar att sluta jobba i rätt tid om man inte håller ett öga på klockan, så ett enkelt tillägg och klockan lästes alltid upp på inställbar tid inför möten eller hemgång.
Det kom mer önskemål på tillägg och började fundera på en enkel talssyntes. Enda alternativet för dator vid denna tiden var en hårdvaru talsyntes som kostade 30.000 kr. En skokartong man ställde jämte datorn och var tillhörand mjukvara käkade upp 300kb arbetsminne vilket gjorde att många DOS program inte kunde köras pga av brist på arbetsminne. Den lät dessutom betydligt sämre på svenska eftersom den var fonetiskt anpassade för engelska. Det var just denna modellen som Hawking använde sej av och som han bad om att få behålla även när bättre alternativ med mer mänskligt ljud tagits fram.
Man gillade mina siffer-uppläsningar eftersom de inte alls lät som robot-stönanden utan var en inspelad mänsklig röst.
AMU Hadar i Malmö som var den tidens inköpscentral för handikapp-hjälpmedel gav mej en summa pengar för att undersöka möjligheten att utveckla en programvara som kunde läsa upp alla svenska ord.
"Alla ord" hade med lätthet fyllt flera av den tidens hårddiskar och tagit massa processorkraft att ens hitta i stora filer. Med tanke på svenska fonetiken där många ord inte uttalas konsekvent med stavningen så måste man även slå upp orden i intern lexikon för att kunna sätta samman något av fonetiskt uttalbart snitt.
CODECS som dels ger små ljud-bibliotek och samtidigt har bra tal-hörbarhet är i motsats till varandra.
Valde därför en annan variant. Lät datorn generera alla tänkbara bokstavskombinationer på tre bokstäver. Det blev en lista på 30.000 kombinationer.
Gick igenom listan manuellt och strök alla kombinationer som bedömdes inte vara uttalbara på svenska.
Gjorde motsvarande sak för två bokstäver och tog med samtliga bokstäver i listan för en bokstav. Tre listor således.
Nedbantade listan med tre bokstäver bantades ytterligare genom att se vilka kombinationer som kunde ersättas av två+en-listan.
Rensade ned lista ytterligare genom att jämföra mot existerande textfiler vilka av de kvarvarande kombinationerna som sällan förekommer. Slutligen hade jag totalt 700 olika unika bokstavskombinationer.
Varje bokstavskombination sattes in i ett ord. Dessa 700 ord fick min stackar mor fick läsa med uppmaningen att det skulle vara normalt ljud-flyt. Det är inte så lätt tala ord från en lista där orden inte alls hör ihop med varandra så det blev några omtagningar.
Ljuddelarna klipptes ut ur orden noggrant så att ljudenvelopen var på rätt håll mot nästföljande ljud och slutligen blev alla ljuden sammansatta till en enda fil samt en pekar-fil som rymdes på en enda diskett. Programvaran för uppläsning av text försågs med ett fåtal uttalsregler. Sje-ljud och långa siffror typ årtal var i princip allt som krävde särbehandling Försågs med variabel uppläsningshastighet utan att påverka pitch samt lite andra småsaker. Allt kördes i grafikminnet. Många synskadade har ändå inte ens bildskärmen påslagen så det hade ju varit synd att inte använda ledigt minne.
AMU Hadar var nöjda. De distribuerade programmet på en enda diskett till växande skaran av blinda med dator. Fick åtskilliga återkopplingar på att man var glada att få en mer mänsklig röst som var lättare att förstå ljudmelodin än vad robotvarianter förmådde.
Då kom kallduschen. IBM kom med en ny dator. En 386:a där man ersatt högtalaren med en på moderkortet inlödd summer och konkurrerande moderkort följde efter-
Ljudet var nu bara ett antal skrapljud i en piezo-summer.
Snabbfixen blev att använda skrivarporten som direkt fick driva en yttre högtalare. AMU Hadar sålde D-sub med integrerad vridpot för volymreglering och 3,5 mm ljuduttag. Åtta av skrivarportens utpinnar drev högtalaren i 4+4 brygga så det blev bra volym.
Nästa problem kom med stormsteg. 386:an svalde mer minne och kom med VGA och Windows 3.0 blev över en natt något alla ville ha.
Därmed blev det problem med att avläsa text från bildskärmen på det vis som gjorts för DOS.
Windows ritade bokstäver i grafisk mode till skillnad från DOS och text-mode.
Microsoft-folket lät meddela att man skulle ta fram ett i operativet integrerat tal-program för Windows så det var ingen ide att jag gjorde något.
Det gjorde dom, tog fram ett integrerat tal-program, men det tog 25 år och sist jag kollade var inte svenska delen färdigutvecklad.
Kanske skrotar man detta nu och använder AI-baserade språkmodeller som kan fås att fungera med bättre röstmelodi, olika röst-typer och även för ord som inte är med i förprogrammerade ljudbibliotek.
