Linjärisering

Från ElektronikWikin
Version från den 8 oktober 2009 kl. 19.27 av Macce (diskussion | bidrag) (flyttade Linjärisering2 till Linjärisering: Lämpligare namn, gamla Linjärisering var tom...)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
  • Varför linjärisera?

Eftersom olinjära kretsar är besvärliga att räkna på är det ofta praktiskt att göra en linjärisering (linjär approximation). En linjärisering i elkretsteori innebär att man ersätter den olinjära komponenten man inte kan räkna på med en eller flera linjära komponenter som har liknande egenskaper (liknande spänning/ström-diagram) kring arbetspunkten (den ström/spänning som kretsen i medel har igenom/över sig). Nedan är ett exempel på hur man kan linjärisera en diod.

  • Exempel

Linjarisering.jpg

I det här exemplet är vi intresserade av hur dioden beter sig när det går ungefär 10mA igenom den (arbetspunkten för dioden är alltså 10mA). Om man plottar diodens spänning (V1) och läser av i översta diagrammet kan man avläsa 723mV vid 10mA.

En första ansats skulle kunna vara att ersätta dioden med ett enda motstånd (vilket görs i krets 2). Vi vill att motståndet skall ha samma spänning över sig som dioden vid 10mA. Det ger resistansen 723mV/10mA = 72.3Ohm. Motståndets kurva är V2 och plottas även det i översta diagrammet. Precis som vi förväntar oss ger motståndsaproximationen exakt samma värde i arbetspunkten men precisionen avtar snabbt när man rör sig ifrån arbetspunkten.

En andra (bättre) ansats skulle kunna vara att ersätta dioden med komponenter som har U-I graf som är tangent till diodens U-I graf i arbetspunkten. En sådan koppling är koppling 3 som plottas tillsammans med dioden i nedersta grafen. Som synes stämmer denna approximation bra i ett mycket större område än den första enkla och därför att föredra.

Hur beräknas då värdet på R1 och V1? Kom ihåg (eller övertyga dig om att) U-I diagrammet för ett motstånd är en rät linje genom origo med lutning R (jfr. U=R*I med räta linjens ekvation Y=KX + m). R1 är alltså lika med derivatan (lutningen) av diodkurvan i arbetspunkten (avläses numeriskt i mittengrafen). Det ger en kurva med rätt lutning, men fel höjd. För att få höjden rätt kan man sätta spänningskällan till vad m skall vara (övertyga dig om detta genom specialfallet I=0) i räta linjens ekvation. Stoppa in de tre kända (Y=0.72V, K=5.7 Ohm och X=10mA) i räta linjens ekvation för att lösa ut m (som då är vad spänningskällan skall vara).

  • Sammanfatning

När man räknar på småsignalscheman räknar man inte ut DC-källan V1 då den bara ger ett DC-bidrag till signalen och alla DC-bidrag redan finns med i arbetspunktsberäkningen. Småsignalsresistansen ges av R = Delta U / Delta I och inte R = U/I. Småsignalsresistansen skall läsas "Om jag höjer strömmen en gnutta Delta I så ökar spänningen med en gnutta Delta I * R". I diagrammet syns klart och tydligt varför det ger bättre resultat. Om man inte kan simulera så fås småsignalsresistansen genom att derivera diodekvationen.