Optokopplare

En optokopplare består av en lysdiod och en fototransistor i en sluten kapsel. När lysdioden lyser börjar fototransistorn att leda. Genom att inte koppla ihop lysdioden med kretsen som fototransistorn kopplas till får man galvanisk isolering mellan kretsarna. Tillfällen då man vill ha galvanisk isolation kan vara t. ex. om man kopplar en mikroprocessor till en motorstyrning, som har separat matning, och vill skydda mot strömspikar och störningar från motorn.

Vanliga optokopplare är PC817 och 4N35.

Att koppla in optokopplare:

I databladen för optokopplaren kan man hitta en graf över CTR (Current Transfer Ratio). Strömmen genom dioden bör dimensioneras så att man får 100% CTR. Med PC817 är 5mA tillräckligt (ca 800-1000 ohm vid 5V). Lysdioden är oftast en IR diod som har framspänningsfall på ca 1.2V. Viktigt att försäkra sig om att kretsen som ska driva optokopplaren klarar att sänka, eller ge den ström som går genom lysdioden. Med PIC är det inga problem eftersom utgångarna kan sänka och ge 25mA.

På transistorsidan kopplas kollektorn till matningspänning genom ett motstånd. Signalen ut tas mellan motstånd och transistor. Emittern kopplas till jord. Man kan även koppla tvärt om för att få sann (icke-inverterad) signal. Motståndet dimensioneras så att kretsen som tar emot signalen får tillräckligt med ström, samtidigt bör man hålla sig till ganska låga värden (under 4700 ohm) för att inte få långsamma uppåtflanker när lysdioden släcks. Om mer ström krävs så kan man styra en transistor med optokopplaren. Dimensionering av motstånden är det som är svårast när man använder optokopplare, speciellt vid höga frekvenser. Lusläsning av datablad och Spice-simulering är en god väg att gå.