MiaM:s Vintage-HIFI-pyssel
Postat: 13 december 2016, 19:06:42
Hej forumet!
Jag har länge tänkt starta en sånhär tråd, men varje gång jag faktiskt pysslat med något så har jag varit dålig på att dokumentera det.
Tyvärr blir det nog inte så mycket bilder på pysslet, just för att jag är dålig på att dokumentera. Men jag kan alltid skriva saker med text.
Jag köpte en Beocord 2000 De Luxe rullbandspelare som trasig/renoveringsobjekt av en privatperson som också är intresserad av vintage-hifi.
Det här var Bang & Olufsens flaggskepp under en tid under andra halvan av sextiotalet. Mekaniken sägs ha prestanda (lågt svaj o.s.v.) i klass med semiproffs-studiomaskiner typ Revox och liknande. Den har fyra (!) tonhuvuden. Dels de tre man väntar sig på en trehuvudsmaskin, d.v.s. separata huvuden för avradering, inspelning och uppspelning. Men eftersom det är en tvåspårsmaskin (för maximal ljudkvalitet) och många heminspelningar var i fyrspår så har den dessutom ett extra fyrspårshuvud för avspelning av fyrspårsinspelningar. Åt andra hållet behövs egentligen inte, spelar man in på en tvåspårsmaskin går det alltid att spela upp på en fyrspårsmaskin men med samma några dB sämre signal/brusförhållande som om det varit en fyrspårsinspelning från början.
Jag började med att provköra. Mekaniken fungerade vilket också var utlovat. Elektroniken skulle vara död, men jag konstaterade att med knappar intryckta i rätt kombinationer så kom ljud från t.ex. mikrofoningångarna via förstärkarsteg ut på hörlursutgången, så de var en del hopp om livet. Maskinen har dock en del knappar som inte är helt intuitiva för den som aldrig kört en sånhär maskin, och just då hittade jag ingen användarmanual, bara schema.
Jag hittade schema som pdf, googlade lite och såg att Photoshop kan läsa in PDF:er och spara ut inkluderade bitmapbilder så jag sparade ut schemat som PNG och in med det i Paint och där färglade jag signalvägarna i olika färger för att förstå hur den funkar. Jag började med gul och blå för höger/vänster uppspelning (valt efter färgerna som är mer eller mindre vanliga på DIN-RCA-adaptrar), och följde samma idé när jag valde röd för höger inspelning. Vit går ju däremot inte så bra på vit bakgrund, så det fick bli en annan färg. Likaså valde jag snarlika men inte identiska färger för medlyssning före band från inspelningsförstärkarna, signalvägar från inspelningsförstärkare till tonhuvud inklusive förmagnetisering, och från tonhuvud till avspelningsförstärkare. Sen skrev jag ut fjärdedelar av schemat på A4-färglaser och tejpade ihop till ett A2-stort schema.
Med schemat så var det lättare att begripa vad alla knappar ska fylla för funktion. Efter en hel del funderande så började jag misstänka att en arm från funktionsväljaren som ska trycka in en återfjädrande omkopplare inte påverkar omkopplaren. Omkopplaren sitter väl dolt långt in bland alla prylar men den gick att nå via en springa när apparaten var delvis isärmonterad, och jag kunde dels se just att armen missade knappen och dels kunde jag prova att peta in knappen i läge med nån skruvmejsel och provköra och konstatera att mycket riktigt verkade den fungera då. Så det var bara att böja armen en smula så fungerade maskinen!
Maskinen ska ha någon typ av autostopp. Vad jag kan se ur schemat så är det dels nån avkännare för metallfolie på bandets ändar och dels någon brytare som känner av bandspänningen eller liknande. En person i en facebook för skruva-meka-med-vitage-hifi som sysslar mycket med B&O pratade dock om någon lampa till autostoppet, något jag inte sett till. Hur som helst så verkar autostoppet på något sätt detektera att det är dags att stoppa bandet, men solenoiden (eller vad det är) verkar inte riktigt orka stoppa på riktigt. När bandet tar slut så står autostoppet och surrar. Dock lyckades den stanna bandet typ en gång om jag inte minns fel, så med lite tur så frisknar den till av sig själv.
När jag pysslat med allt detta så sökte jag ännu mer på nätet och lyckades faktiskt hitta en enklare bruksanvisning i form av en beskrivning av vad alla knappar gör. Syncro gör att uppspelningen från kanal ett (vänster) sker med inspelningshuvudet istället för avspelningshuvudet. Tanken är att man redan har något inspelat på kanal ett och vill kunna höra detta samtidigt som man spelar in något på kanal två (höger), t.ex. språkövning eller lägga på sång på musik eller vad det kan vara.
Knappen echo gör precis vad man väntar sig, signalen ut från uppspelningshuvudet kan mixas in i signalen som spelas in.
Knappen sound on sound gör i stort sett samma sak, fast växlar höger och vänster kanal. Om man spelar in i stereo så kan man få en slags stereo-ping-pong-eko, men tanken är ju att spela upp en kanal och samtidigt spela in nytt på den andra kanalen och då mixa den befintliga inspelningen med nytt innehåll, och på så vis kunna göra fler och fler pålägg för att t.ex. en enda persons ska kunna spela flera instrument och sjunga eller liknande.
Både echo och sound-on-sound går till en regelpar som annars är kopplade till en Line-ingång. Detta är enda ingången som inte har något försteg före mixerfunktionen. (Bandspelaren har en panel med regelpar för mikrofon, skivspelare, radio, eko/sound-on-sound/line och uppspelningsvolym). Lite synd att det är just den ingången som "går åt", men det skulle å andra sidan vara väldigt enkelt att förbikoppla försteget för skivspelare eller radio. Onödigt att köra genom ytterligare en uppsättning brusande germaniumtransistorer om man inte måste.
Det finns också en knapp som slår på elektroniken utan att starta motorn ifall strömbrytaren/hastighetsväljaren står i något off-läge. På så vis kan bandspelaren användas som förstärkare. Den ska ge 2*8W och har utgångar för två par högtalare plus hörlursuttag. Eftersom DIN-normen inte beslutat något om högtalare så har den tacksamt nog 6,3mm stereo-tele för hörlurar. Allt annat är fempolig din. För övrigt kan nämnas att mikrofoningången (stereo) är transformatorbalanserad.
Lustigt nog så är det så att dels omkopplaren för att köra den som förstärkare och dels inspelningsknapparna bryter bort utsignalen i DIN-kontakten för radio. Det var antagligen gjort så för att det inte ska bli knas när bandspelaren körs mot en radio/reciever som inte har monitorfunktion och därmed kan råka mata tillbaka uppspelat ljud till inspelningsutgången. På den här tiden var det inte självklart att ha en modern tuner/reciever. FM-sändningarna var fortfarande i mono (även i t.ex. maskinens hemland Danmark tror jag) så folk använde fortfarande rörbaserade radioapparater från femtiotalet, portabla transistorradios och liknande ihop med sina rullbandspelare. Det var inte självklart att det fanns nån rec out på dessa radioapparater utan man fick i vissa fall använda högtalarutgången. Samtidigt hade dessa radios oftast ingång för grammofon som i princip var en högohmig lineingång och där anslöt man ofta bandspelarens lineutgång (speciellt som i detta fall när bandspelaren innehöll modernt förförstärkare för skivspelare med magnetisk pickup). I det läget behövde man alltså bryta bort utsignalen när man spelade in, annars kunde radion vara ställd så att den skickade tillbaka signalen från bandspelaren och det därmed blev rundgång. Den typen av rundgång sker ofta med en frekvens över hörbarhetsgränsen och med max signalstyrka. Ingen höjdare att bränna på flera watt uteffekt över 20kHz i ett par högtalare som effektmässigt är tänkta till en förstärkare som ger 8W; diskanterna i eventuella tvåvägssystem tål då knappast flera watt.
Nu saknar jag filtkudde till nån av armarna som trycker bandet mot tonhuvudena; jag behöver allmänt köra en vända med rengöring av huvuden å sånt och dessutom har jag inte lyckats gräva fram någon nätsladd av rätt typ. Rent hypotetiskt så kan det vara att den gamla tvåpoliga kontakten som sitter på denna har samma dimension på stiften som en modern trepolig apparatkontakt, men med annan placering, varpå lösa hylsor från en modern nätsladd går att trä på stiften på maskinens intag. Elsäkerhetsverkets mardröm om nån skulle göra så. Jag har läst att någon bytt till trepoligt intag helt enkelt genom att fila lite i utrymmet i chassiet som uttaget sitter i, medan hålet i träskalet varit stort nog att rymma en modern trepolig kontakt. Fast om jag hittar rätt sladdhona i mina samlingar så blir det givetvis originalkontakten.
Maskinen är annars i riktigt fint skick. Vad jag kan se så är det inga repor i träet eller i metallen och originallock med B&O-logga på framkanten ingick, utan sprickor men lite repigt som det blir på en maskin som varit med sen ett halvsekel tillbaka.
Jag har länge tänkt starta en sånhär tråd, men varje gång jag faktiskt pysslat med något så har jag varit dålig på att dokumentera det.
Tyvärr blir det nog inte så mycket bilder på pysslet, just för att jag är dålig på att dokumentera. Men jag kan alltid skriva saker med text.
Jag köpte en Beocord 2000 De Luxe rullbandspelare som trasig/renoveringsobjekt av en privatperson som också är intresserad av vintage-hifi.
Det här var Bang & Olufsens flaggskepp under en tid under andra halvan av sextiotalet. Mekaniken sägs ha prestanda (lågt svaj o.s.v.) i klass med semiproffs-studiomaskiner typ Revox och liknande. Den har fyra (!) tonhuvuden. Dels de tre man väntar sig på en trehuvudsmaskin, d.v.s. separata huvuden för avradering, inspelning och uppspelning. Men eftersom det är en tvåspårsmaskin (för maximal ljudkvalitet) och många heminspelningar var i fyrspår så har den dessutom ett extra fyrspårshuvud för avspelning av fyrspårsinspelningar. Åt andra hållet behövs egentligen inte, spelar man in på en tvåspårsmaskin går det alltid att spela upp på en fyrspårsmaskin men med samma några dB sämre signal/brusförhållande som om det varit en fyrspårsinspelning från början.
Jag började med att provköra. Mekaniken fungerade vilket också var utlovat. Elektroniken skulle vara död, men jag konstaterade att med knappar intryckta i rätt kombinationer så kom ljud från t.ex. mikrofoningångarna via förstärkarsteg ut på hörlursutgången, så de var en del hopp om livet. Maskinen har dock en del knappar som inte är helt intuitiva för den som aldrig kört en sånhär maskin, och just då hittade jag ingen användarmanual, bara schema.
Jag hittade schema som pdf, googlade lite och såg att Photoshop kan läsa in PDF:er och spara ut inkluderade bitmapbilder så jag sparade ut schemat som PNG och in med det i Paint och där färglade jag signalvägarna i olika färger för att förstå hur den funkar. Jag började med gul och blå för höger/vänster uppspelning (valt efter färgerna som är mer eller mindre vanliga på DIN-RCA-adaptrar), och följde samma idé när jag valde röd för höger inspelning. Vit går ju däremot inte så bra på vit bakgrund, så det fick bli en annan färg. Likaså valde jag snarlika men inte identiska färger för medlyssning före band från inspelningsförstärkarna, signalvägar från inspelningsförstärkare till tonhuvud inklusive förmagnetisering, och från tonhuvud till avspelningsförstärkare. Sen skrev jag ut fjärdedelar av schemat på A4-färglaser och tejpade ihop till ett A2-stort schema.
Med schemat så var det lättare att begripa vad alla knappar ska fylla för funktion. Efter en hel del funderande så började jag misstänka att en arm från funktionsväljaren som ska trycka in en återfjädrande omkopplare inte påverkar omkopplaren. Omkopplaren sitter väl dolt långt in bland alla prylar men den gick att nå via en springa när apparaten var delvis isärmonterad, och jag kunde dels se just att armen missade knappen och dels kunde jag prova att peta in knappen i läge med nån skruvmejsel och provköra och konstatera att mycket riktigt verkade den fungera då. Så det var bara att böja armen en smula så fungerade maskinen!
Maskinen ska ha någon typ av autostopp. Vad jag kan se ur schemat så är det dels nån avkännare för metallfolie på bandets ändar och dels någon brytare som känner av bandspänningen eller liknande. En person i en facebook för skruva-meka-med-vitage-hifi som sysslar mycket med B&O pratade dock om någon lampa till autostoppet, något jag inte sett till. Hur som helst så verkar autostoppet på något sätt detektera att det är dags att stoppa bandet, men solenoiden (eller vad det är) verkar inte riktigt orka stoppa på riktigt. När bandet tar slut så står autostoppet och surrar. Dock lyckades den stanna bandet typ en gång om jag inte minns fel, så med lite tur så frisknar den till av sig själv.
När jag pysslat med allt detta så sökte jag ännu mer på nätet och lyckades faktiskt hitta en enklare bruksanvisning i form av en beskrivning av vad alla knappar gör. Syncro gör att uppspelningen från kanal ett (vänster) sker med inspelningshuvudet istället för avspelningshuvudet. Tanken är att man redan har något inspelat på kanal ett och vill kunna höra detta samtidigt som man spelar in något på kanal två (höger), t.ex. språkövning eller lägga på sång på musik eller vad det kan vara.
Knappen echo gör precis vad man väntar sig, signalen ut från uppspelningshuvudet kan mixas in i signalen som spelas in.
Knappen sound on sound gör i stort sett samma sak, fast växlar höger och vänster kanal. Om man spelar in i stereo så kan man få en slags stereo-ping-pong-eko, men tanken är ju att spela upp en kanal och samtidigt spela in nytt på den andra kanalen och då mixa den befintliga inspelningen med nytt innehåll, och på så vis kunna göra fler och fler pålägg för att t.ex. en enda persons ska kunna spela flera instrument och sjunga eller liknande.
Både echo och sound-on-sound går till en regelpar som annars är kopplade till en Line-ingång. Detta är enda ingången som inte har något försteg före mixerfunktionen. (Bandspelaren har en panel med regelpar för mikrofon, skivspelare, radio, eko/sound-on-sound/line och uppspelningsvolym). Lite synd att det är just den ingången som "går åt", men det skulle å andra sidan vara väldigt enkelt att förbikoppla försteget för skivspelare eller radio. Onödigt att köra genom ytterligare en uppsättning brusande germaniumtransistorer om man inte måste.
Det finns också en knapp som slår på elektroniken utan att starta motorn ifall strömbrytaren/hastighetsväljaren står i något off-läge. På så vis kan bandspelaren användas som förstärkare. Den ska ge 2*8W och har utgångar för två par högtalare plus hörlursuttag. Eftersom DIN-normen inte beslutat något om högtalare så har den tacksamt nog 6,3mm stereo-tele för hörlurar. Allt annat är fempolig din. För övrigt kan nämnas att mikrofoningången (stereo) är transformatorbalanserad.
Lustigt nog så är det så att dels omkopplaren för att köra den som förstärkare och dels inspelningsknapparna bryter bort utsignalen i DIN-kontakten för radio. Det var antagligen gjort så för att det inte ska bli knas när bandspelaren körs mot en radio/reciever som inte har monitorfunktion och därmed kan råka mata tillbaka uppspelat ljud till inspelningsutgången. På den här tiden var det inte självklart att ha en modern tuner/reciever. FM-sändningarna var fortfarande i mono (även i t.ex. maskinens hemland Danmark tror jag) så folk använde fortfarande rörbaserade radioapparater från femtiotalet, portabla transistorradios och liknande ihop med sina rullbandspelare. Det var inte självklart att det fanns nån rec out på dessa radioapparater utan man fick i vissa fall använda högtalarutgången. Samtidigt hade dessa radios oftast ingång för grammofon som i princip var en högohmig lineingång och där anslöt man ofta bandspelarens lineutgång (speciellt som i detta fall när bandspelaren innehöll modernt förförstärkare för skivspelare med magnetisk pickup). I det läget behövde man alltså bryta bort utsignalen när man spelade in, annars kunde radion vara ställd så att den skickade tillbaka signalen från bandspelaren och det därmed blev rundgång. Den typen av rundgång sker ofta med en frekvens över hörbarhetsgränsen och med max signalstyrka. Ingen höjdare att bränna på flera watt uteffekt över 20kHz i ett par högtalare som effektmässigt är tänkta till en förstärkare som ger 8W; diskanterna i eventuella tvåvägssystem tål då knappast flera watt.
Nu saknar jag filtkudde till nån av armarna som trycker bandet mot tonhuvudena; jag behöver allmänt köra en vända med rengöring av huvuden å sånt och dessutom har jag inte lyckats gräva fram någon nätsladd av rätt typ. Rent hypotetiskt så kan det vara att den gamla tvåpoliga kontakten som sitter på denna har samma dimension på stiften som en modern trepolig apparatkontakt, men med annan placering, varpå lösa hylsor från en modern nätsladd går att trä på stiften på maskinens intag. Elsäkerhetsverkets mardröm om nån skulle göra så. Jag har läst att någon bytt till trepoligt intag helt enkelt genom att fila lite i utrymmet i chassiet som uttaget sitter i, medan hålet i träskalet varit stort nog att rymma en modern trepolig kontakt. Fast om jag hittar rätt sladdhona i mina samlingar så blir det givetvis originalkontakten.
Maskinen är annars i riktigt fint skick. Vad jag kan se så är det inga repor i träet eller i metallen och originallock med B&O-logga på framkanten ingick, utan sprickor men lite repigt som det blir på en maskin som varit med sen ett halvsekel tillbaka.
..får väl trösta mej med att jag har en Sonab R4000 hemma, som jag också räddade från skrot när en f.d kollega inte ville ha den kvar