Finns det några exempelelscheman där man kan testa komponenternas ESD uthållighet?

[E Kafeman]

Elektronik som går sönder pga ESD måste först utsättas för ESD och ta skada av sådant.
Det drabbar därför elektronik som inte hanterats korrekt.
Det var ett tag därför mycket vanligt att minneskretsar tog stryk då ovarsamma uppgraderade dessa kretsar samtidigt som de satt på en skrivbordsstol med syntettyg.
Vad som går sönder är mycket beroende på vilken kategori av produkt det gäller. Exempelvis mobiltelefon, där är sällan problem med kondensatorer men uttjänt batteri och fallskador är rätt vanlig orsak till att telefonen kasseras.
Datorers grafikkort avled ett tag ofta då de dominerande grafik-processorerna som 3:e parts grafikkorts-byggare var hänvisade att använda fick mekaniska värmeskador/utmattningsskador i bga-kretsarnas lödbollar tillsammans med blyfritt lod som hade dålig elastisitet. Problemet visade sej förts efter rätt många värmecykler vilket fick många hempulare att efter kortetrs garantitid försöka rädda korten genom egen reparation.
Reparations gick ut på att man inte skulle löda om hela kapseln med nya lödbollar utan man bakade hela grafikkortet i vanlig bakugn för total omsmältning av allt lödtenn. Någon lyckades på det viset för en kortare tid skaka liv i grafikkortet.

Elektrolytkondensatorer är en i raden av olika kondensatortyper som fått skamfilat rykte för en tid.
Typiskt med dessa kondensatorproblem är att de fungerar ett antal år, varför de hinner levereras ut i stora mängder innan dess oväntat korta livslängd märks.
RIFA'a kondensatorer var ökända då de hamnade i en mängd radioapparater under 50-60-talet och sedan fallerade närapå 100% av dessa kondensatorer. Fördelen var att dess spruckna ingjutning visade tydligt att kondensatorn fallerat så det var en enkel reparation.
Vanliga elektrolytkondensatorer från denna tiden klarade sej oftast bra. De åldrades med försämrad kapacitans som följd men inget dramatiskt. Likt NiMH-atterier behövde de gärna motioneras lite försiktigt när de stått oanvända en längre tid. Man kallar det för att man formaterade kondensatorn för att sedan mäta högre kapacitet och lägre ESR.


Nästa kondensator var tantalkondensatorn som kunde paja om den kom för nära dess max-specade spänning.
Det som gjorde detta problemet ofta mycket större än för andra fallerande kondensatorer var att trasig konding sällan skadade något annat. Byttes trasiga kondensatorn så var reparationen klar. När tantalen pajade gick den i kortslutning och därför ofta drog med sej annat som utsattes för kortslutningsström och det var inte ovanligt på PC moderkort att man då brände kopparledare i interna lager i moderkortet. Sådant kunde vara svårhittat.

Kring år 2000 inträffade kondensator-pesten som vi fortfarande lider av. Den fick stor utbredning bland många tillverkare av lågpris elektrolytkondensatorer, särskilt större kondensatorer i utförande för lågt ESR, vilka ofta används i switchade nätaggregat. Det är fortfarande mycket dimma och rökridåer vad som egentligen inträffade och vilka företag som helt kommit tillrätta med problemet. Troligen har många tillverkare bara delvis lyckats korrigera problemet så att livslängden på kondensatorerna är bättre men absolut inte oändlig.
De som köper dessa kondensatorer, tillverkare av någon produkt, oroar sej inte längre så mycket då lågt pris väger tyngre än att kondensatorn ska förväntas hålla många år.
Lågpris-produkter förväntas i vilket fall inte hålla oändligt lång tid, i synnerhet mobila saker med laddbara batterier som inte är tänkta att vara utbytbara, där är ändå batterierna en livslängdsbegränsande faktor.

Ca 2003 var det Dell som fick sej en ordentlig ekonomisk smäll då man dömdes att byta ut ett helt års produktion av moderkort helt gratis på grund av att man använt pest-kondensatorer.

Pestkondensatorerna, bakgrunden till hur dessa uppstod och fick sådan spridning bland många olika tillverkare säjs att själva historien vore värd en Hollywood-film.

I grunden låg ett recept på elektrolytsoppa som man inte förutsåg dess åldringsegenskaper men receptet som sådant gav billiga kondensatorer med hög kapacitans och låg ESR vilket var tillräckligt bra för att många tillverkare inte skulle syna konceptet närmare och ingen klagade på flera år. När problemen hopade sej hade man ingen bättre soppa att ersätta med och fortsatte ändå sälja produkten till köpare som var nöjda med det lägre priset.

Ursprungliga felaktiga receptet på elektrolytsoppan sas vara stulet inte en gång utan två gånger och eventuellt var det illasinnade konkurrenter, tillverkare av kondensatorer, som från början lät läcka detta receptet.

Troligen säljs fortfarande kondensatorer baserade på denna soppa eller bara delvis förbättrad variant. Ingen tillverkare talar om saken eller avslöjar egna receptet.
Äldre bakgrundshistoria, rätt läsvärd, finns här: https://www.theguardian.com/technology/ ... capacitors
Histoien går under namnet kondensatorpesten eller capacitor plague. Googla "capacitor plague" för mer info.

[Shimonu]

Det finns ingen som lyckats bevisa varken det ena eller andra. Om någon bevisar att slumpen inte finns, har det i samma ögonblick bevisats att den fria viljan inte finns. Bara att välja. Eller?

Som jag ser det angående ESD:
Att utsätta en komponent för ESD när den är inkopplad i en krets introducerar många osäkerheter då kringkomponenterna också kan fallera, vilket medför att observationerna görs på kretsen som helhet och inte bara på komponenten man vill testa.

Jag har aldrig förstått varför fri vilja dyker upp i samband med determinism. Det är inte som att universum kommer ändra sig bara för att vi vill ha fri vilja. Även om slumpen finns betyder det inte att du har fri vilja. Vi är rätt styrda av hormoner, gener, uppväxt, miljö osv.

Förra årets nobelpris gavs till personer som visade att universum byggs upp av sannolikheter. Sixty symbols gör alltid bra videos med akademiker:

[Janson1]

Som svar på TS grundfråga så är det nog nej som är mest rätt...

[MadModder]

Shimonu, sannolikhet är ju något vi hittat på för att (försöka) förutsäga eller visa utbredningen av utfall. Är något 100% slump är sannolikheten för alla utfall lika stor. Slump är också något vi hittat på för något som vi inte kan förutsäga, då kombinationerna av alla möjliga interaktioner mellan kvantpartiklar mm som leder fram till något vi exempelvis kan se i princip är oändliga till antalet. Enligt min ringa mening. (som Herr Omar sa…)
Så är något till synes oändligt, och lika sannolikt över lag, anser jag att det vi kallar slump existerar. Det kanske blir lite mer filosofiskt… att slump bara är ett annat ord för när sannolikhetsfördelningen är ett vågrätt streck.