Cellplast absorberar inte G-krafter i närheten av vad Ethafoam gör.
Cellplast är rätt stumt ända tills det spricker.
Prova att hoppa jämfota från 10 meters höjd ned på ett halvmeter-tjock frigolitskiva eller på motsvarande tjock Ethafoam som ligger plant på ett plant betonggolv.
Frigoliten tar inte upp mycket av kraften, dvs absorberar inte hoppenergin, och i värsta fall spricker den och deformeras permanent. Brutna ben är lindrig påföljd.
Ethafoam jämnar ut G-kraften genom att absorbera energin och med lämpligt vald densitet upplevs landningen som mycket mjuk. Det är det diagrammet ovan visar. Deformationen kan var betydligt större än för cellplast och ändå snabbt återfå ursprunglig form och materialet är åter redo att ta upp energi från nästa stöt.
Det finns inga som tävlar i höjdhopp som skulle vilja landa på en stum frigolitskiva, man behöver den stötabsorbtion-sträcka som öppna celler ger. Deformations-sträckan kan vara 90 procent av materialtjockleken för Ethafoam. För cellplast kan det inte svälja mer än några procent längddeformation utan att permanent ta skada.
Skillnaden i egenskaper är till stor del att cellplast har slutna celler och ingen skelett-struktur som återger den formen om luft inuti cellen skulle förloras vid kompression.
Ethafoam har ett flexibelt tredimensionellt skelett som beroende på skelett-täthet mer eller mindre lätt låter luft förflytta sej mellan hålrummen vid kompression. Det är arbetet att flytta luft som omvandlar häftig rörelse-energi till värme.
Jämför även bilars stötdämpare som om de får arbeta hårt kan bli mycket varma av att vanligen olja pressas igenom olika stora hål inuti dämparen.
Modellen med fogskum/expanderskun i plastpåse används en hel del som t.ex. förpackning av transportgods. Det är lätt att anpassa för föremål man vill skydda även om de lite oregelbundna.
Skummet ger en jämnare fördelning av tryckytan när något slår plant ner i backen från lastbryggan. Är det glasrutor i förpackningen så klarar de sej kanske trots att det blir en kort bromssträcka som absorberar G-krafterna.
Liggande glasskivor där allt tryck fördelas jämnt över dess yta tål en hel del vid ett sådant fall.
Skulle däremot paketet med glasrutor slå ner ojämnt i backen så finns stor risk att rutorna knäcks för ett fall där Ethafoam kan göra att samma glasrutor överlever kanske 10 ggr högre G-krafter.
För min del så är det oftast tunga mätinstrument som skickas via lastbil och flyg. Det är präktiga plåtchassin på 10-40 kg och sådana chassin överlever transport i en låda fodrad med expander-skum. Skummet fördelar smällar över större jämna plåtytor.
Dessvärre sker inte mycket stötabsorbering för innehållet i instrumentchassit. Antag att inuti instrumentet finns ett kretskort där en gammaldags transistor med ben står inlödd några mm ovan kretskortet, lödd på kretskortet med 20 år gamla lödningar.
Slår transportpaketet i backen kan enorma G-krafter slå transistorers ben rätt hårt i lödningen lödningen pga av transistorhuset tyngd. En annan faktor är om det transporterade paketet utsätt för vibrationer vilket ger liknande påkänningar på lödningar.
Ethafoam fungera ofta hyggligt även här, att absorbera vibrationer,. Material som inte absorberar sådana rörelser fungerar sämre.
Ett packmaterial som inte nämnts här är de vanligen kallade frigolitflingorna. De är medvetet oregelbundet utformade för att medge stor luftutfyllnad och dess bågform är vald så att det är på gränsen att flingorna bryts om de blir utplattade vid en smäll.
De kan ge bättre stötupptagande egenskaper än solida frigolit-skivor. Samma här, prova att landa på en säck fylld med flingor relativ landa på en solid frigolitskiva.
Jag ogillar sådana flingor mycket starkt. De går inte i hop med känsliga mätinstrument då nästan all plast med slutna celler är effektiva bärare av statiska laddningar
Det finns ett annat problem med dessa flingor som gör att de borde förbjudas:
Jag fick ett instrument skickat till mej från USA, såg ut ungefär som denna bilden:
N5225B_4_401-417-419_1600x900.png
Instrumentet skickades i en extra förstärkt wellpapp-låda. vilket var dåligt påkostat men ok.
Lådan var ca 10 cm större i alla riktningar än själva instrumentet.
Antagligen fyllde man lådan med ett lager flingor vid packningen, släppte ner instrumentet och fylld på med ytterligare lite flingor.
Lådan hade antagligen inte mer än skakat några gånger på handtrucken så var inte lådan mer än halvfull med flingor, de bär inget tryck eller vikt.
När flingorna packat sej till inte ens hallvfylld låda kunde instrumentet röra sej en hel del. Det är illa men de som transporterade instrumentet hade hanterat det väl så skadorna var måttliga.
Men... titta på instrumentets plåtsidor, De är fulla med hål. Inte helt olikt i funktionen som hålen som finns i rivjärnet man brukar riva grönsaker med.
När instrumentet glider omkring okontrollerat i lådan kommer frigoliten att rivas sönder av i hålen och det som rivs sönder hamnar till stor del som ett vitt mjöl inuti instrumentet.
Det är som att kasta in massa pyttesmå metallledare bland kretskorten med denna mjölen.
När instrumentet kom fram fanns i stort bara två nävar trasiga flingor i paketet , resten fanns i instrumentet.
Instrumentet på bilden kostar drygt 2 milj.kr i nypris så det är lite klent att kosta på förpackningsmaterial för 10 kr som sedan inte gjorde någon nytta utan enbart skada som krävde rengöring efteråt.