Svenska ElektronikForumet

Testade en spänningsomvandlare från tidskriften Radio och Television årgång 1956.

Schema:
Innanmätet uppbyggt på en mässingsbit, trafon är en "Pot-core" P2616 , 26mm diameter och 16mm hög, inget luftgap
Lindad med 18 varv på primär och 330 varv på sekundären. Verkningsgrad kring 85-90% vilket var lite högre än det
som stod i ursprungliga artikeln.
Genomföringskondensatorer till in och utspänningen
Allt byggs in i en konservburk , HF-tät
En batterirörradio fungerar fint med denna omvandlare, en transistorradio med ferritantenn "hör" störningar precis intill burken
men 25-30cm ifrån så finns inga hörbara störningar.

Vilken kul pryl
Hur mycket varierar utspänningen med olika last? Det är väl ingen reglering, utan utspänningen bestäms av frekvensen det hela svänger på och/eller omsättningstalet på trafon?

Bonuspoäng utdelas för användningen av en germaniumtrissa

Schemat o innehållet i burken är lite olika, vad är ändrat och varför?

Jag byggde en sådan för att visa hur kondensatorer självläkte. Vi hade en papperskonding där vi kapat av toppen och ruggade med lite slippapper. Sedan satt kondingen på C4:s plats och när spänningen ökade brändes kortslutningarna bort vilket syntes som små blixtar.

Det är extra filter för att ta bort eventuella rester av HF-skräp men grunden till omvandlaren är schemat. Det som är absolut måste för att få den att fungera. Obelastat stiger spänningen en del. Men belastas omvandlaren mer så ökar basströmmen i motsvarande grad så verkningsgraden är rätt konstant ändå. Germaniumtransistorer har lågt spänningsfall när de leder för fullt så det är ett plus för gammal teknik.

Det är omsättningen som bestämmer utspänningen, det är ingen flyback alltså. Frekvensen hamnade på ca 4,8kHz så det är ett småmysigt pip som hörs hela tiden. Med 15 varv och 200 varv på trafon så var det ca 6kHz och ca 85-90 Volt ut.

Liknar en colpitts oscillator. Fungerar den med en spänningsfördubblande likrikatare till 220V DC.