Re: Vilken opamp i min konstruktion
Postat: 8 mars 2019, 20:15:01
Det går att göra yttre DC-kompensering - tänk hur summator-kopplingar är utformade och den vägen lägger på en DC-spänning med lämplig + eller - värde på en av summator-motstånden som gör att utgången på andra sidan i förstärkarkedjan placerar sig rätt DC-mässigt.
Förutom en manuell inställning med en pot en gång för alla så kan det också göras kontinuerligt justerande av en servoloop (också med op-amp...) med mycket låg gränsfrekvens (delar av Hz och ännu mer långsam) men man får tänka lite reglertekniskt så att utgången inte självsvänger (i väldigt låg frekvens) och annan fuffens trots hög förstärkning. - en sak som kan kompliceras mycket är beteendet vid strömpåslag, det som allt för många designer glömmer bort helt eller inte vill ta tag i det då det är hel knippe med nya problem som måste tas om hand.
Problemet med sådana kopplingar så är inte lösningarna enkla längre och mer kan skita sig på olika nivåer...
"Den kondensator man talar om för normalisering av offset är altså en seriekondensator av sådan storlek att den bildar ett HP-filter med frekvens under det"
Japp - ofta en seriekonding per förstärkarblock eller två beroende på av förstärkningsgraden hur stor svinget är på den sista och hur mycket det kan drifta i DC-offset innan risken att signalen kan börja dista för att det saturerar/slår i taket i någon kant nära matningsspänningen upp eller ned och OP-ampen inte kan styra ut mer åt det hållet.
Värdena på kondingen väljs med hänsyn till ingångsimpedanserna på OP-amparna (deras resistornät egentligen) och med tillräckligt stort värde på kondingen att dämpningen inte påverkar menligt på frekvensgången man tänker använda sig av - skall det fungera ned till 20 Hz så bör HP-länken inte påverka allt för mycket vid 20 Hz - och mer noga och lägre gränsfrekvens ju fler länkar med konding som är i serie.
Och då kommer kompromissandet - för höga resistanser i motkopplingsnäten för att minska kondingarnas storlek för samma gränsfrekvens ger mer brus, för låga värden för mindre brus gör kondingarna stora och OP-ampar kan få problem med drivförmågan...
---
Slutligen - en del OP-ampar har problem med komplexa laster på utgången (läs kapacitiva laster i de flesta fallen) och man kan få en synnerligen elak övergångsdistorsion av push-pull-steget när det byter trissa för att motkopplingen helt enkelt inte hinner runt och med olika delay när drivande resp sänkande trissa skall byta plats i funktion och det blir glapp i kommuteringen mellan dessa. Ett trix att rädda en sådan design när det redan är konstruerat och klart men man glömde att prova det på 50 meter kabel... - är att man hela tiden med tex. lastmotstånd mot negativa railen utgången på OP-ampen och den vägen tvingar OP-amparna att hela tiden arbeta i klass A och den vägen får ned distorsionen till väldigt mycket lägre än innan.
Det var trix jag lärde mig när man skulle bygga synnerligen lågdistorderade sinusoscillatorer då princip alla OP-ampar distar via sin motkoppling när man jagar 3' övertonen förbi 80 dB lägre än huvudsignalen.
- det var på den tiden som tidningen nordisk elektronik och elektroniktidningen var faktiskt värda att läsa med artiklar skrivna av synnerligen kunniga analogkonstruktörer för olika problembilder... (vi pratar slutet av 80-talet)
Förutom en manuell inställning med en pot en gång för alla så kan det också göras kontinuerligt justerande av en servoloop (också med op-amp...) med mycket låg gränsfrekvens (delar av Hz och ännu mer långsam) men man får tänka lite reglertekniskt så att utgången inte självsvänger (i väldigt låg frekvens) och annan fuffens trots hög förstärkning. - en sak som kan kompliceras mycket är beteendet vid strömpåslag, det som allt för många designer glömmer bort helt eller inte vill ta tag i det då det är hel knippe med nya problem som måste tas om hand.
Problemet med sådana kopplingar så är inte lösningarna enkla längre och mer kan skita sig på olika nivåer...
"Den kondensator man talar om för normalisering av offset är altså en seriekondensator av sådan storlek att den bildar ett HP-filter med frekvens under det"
Japp - ofta en seriekonding per förstärkarblock eller två beroende på av förstärkningsgraden hur stor svinget är på den sista och hur mycket det kan drifta i DC-offset innan risken att signalen kan börja dista för att det saturerar/slår i taket i någon kant nära matningsspänningen upp eller ned och OP-ampen inte kan styra ut mer åt det hållet.
Värdena på kondingen väljs med hänsyn till ingångsimpedanserna på OP-amparna (deras resistornät egentligen) och med tillräckligt stort värde på kondingen att dämpningen inte påverkar menligt på frekvensgången man tänker använda sig av - skall det fungera ned till 20 Hz så bör HP-länken inte påverka allt för mycket vid 20 Hz - och mer noga och lägre gränsfrekvens ju fler länkar med konding som är i serie.
Och då kommer kompromissandet - för höga resistanser i motkopplingsnäten för att minska kondingarnas storlek för samma gränsfrekvens ger mer brus, för låga värden för mindre brus gör kondingarna stora och OP-ampar kan få problem med drivförmågan...
---
Slutligen - en del OP-ampar har problem med komplexa laster på utgången (läs kapacitiva laster i de flesta fallen) och man kan få en synnerligen elak övergångsdistorsion av push-pull-steget när det byter trissa för att motkopplingen helt enkelt inte hinner runt och med olika delay när drivande resp sänkande trissa skall byta plats i funktion och det blir glapp i kommuteringen mellan dessa. Ett trix att rädda en sådan design när det redan är konstruerat och klart men man glömde att prova det på 50 meter kabel... - är att man hela tiden med tex. lastmotstånd mot negativa railen utgången på OP-ampen och den vägen tvingar OP-amparna att hela tiden arbeta i klass A och den vägen får ned distorsionen till väldigt mycket lägre än innan.
Det var trix jag lärde mig när man skulle bygga synnerligen lågdistorderade sinusoscillatorer då princip alla OP-ampar distar via sin motkoppling när man jagar 3' övertonen förbi 80 dB lägre än huvudsignalen.
- det var på den tiden som tidningen nordisk elektronik och elektroniktidningen var faktiskt värda att läsa med artiklar skrivna av synnerligen kunniga analogkonstruktörer för olika problembilder... (vi pratar slutet av 80-talet)
