Det här har vi väl diskuterat tusen gånger innan, men ändå:
I princip allt i den här typen av debatt/diskussioner är väl vinklat åt ett eller annat håll.
Vi kan väl konstatera att det är mycket vanligt att det endast är en mindre del av en komplett produkt som blir omodern snabbt, medan resten är gångbart mycket längre.
Exempelvis var det "bara" huvudkretskortet med mikrokontroller, avkodare, utgångsdrivare o.s.v. som blev omodernt på en DVD-spelare när nyare spelare fick stöd för DivX, nätverk och USB. Men visst, det kan ju vara så att ett eventuellt nyare "moderkort" skulle krävt större nätdel, och det kostar förstås att göra nåt ATX-mässigt för baksidan för att passa olika mängder/typer av anslutningar.
Ett lite värre exempel är signalelektroniken i en hemmabioförstärkare. Det som egentligen borde kosta mest är väl nätdel och slutsteg inklusive kylflänsar o.s.v., och det är också sådant som är relativt tidlöst. Visst har det hänt en del i utvecklingen även på den fronten men de bättre grejerna som gjordes för 30 år sen är ändå bättre än vad folk i allmänhet använder. Här ser dock tillverkarna till att låsa konsumenterna så att de i princip måste köpa ny nätdel och nya slutsteg när konsumenten lockas med nya bild/ljudformat. De få rena hemmabio-försteg som finns kostar oftast nästan i klass med en komplett förstärkare.
Allmänt vad gäller hållbarheten och t.ex. det där med bläckstråleskrivare eller trötta kondensatorer, eller för den delen dumsnålheten med vanliga glödlampor istället för åtminstone halogen, så kan det nog till stor del knytas till dagens ekonomiska system. Det finns en hel del fördelar med dagens system, men bland fördelarna finns inte hanteringen av dessa saker.
Jag har varit inblandad i en radio-tv-butiksverksamhet i Sverige som under några år på 80-talet faktiskt bland annat sålde östtyska TV-apparater (RFT, fast OEM'ade till den svenska importörens namn "DIXI Satellit"). Det är givetvis svårt att lägga in någon värdering i att de då hade lägre pris, eftersom levnadsstandarden i DDR låt en bit efter t.ex. Sverige. (Jag tror att DDR's BNP (eller motsvarande) låg på omkring samma som Portugals). Det man däremot kan konstatera att rent prestandamässigt så var de relativt jämförbara med de flesta väst-TV, förutom att en del väst-TV precis hunnit börja införa CTI (ett trick som lånar flanker från luminanssignalen för att ge bättre flanker på färgsignalerna, och som i praktiken gör att S-video ser lika bra ut som RGB). Det fanns dessutom vad jag minns inga modeller med text-TV.
Men det intressanta är hållbarheten. Förvisso är det alltid svårt att vet vad som verkligen händer med TV-apparater efter att de lämnat butiken, men oftast verkade kunderna komma tillbaka till samma butik när det uppstår något fel. (Det bekräftades om inte annat av att det var relativt få servicejobb på apparater som sålts av de konkurrerande butikerna). Här låg de östtyska TV-apparaterna riktigt bra till, de var helt klart underrepresenterade.
Fördelen med en samhällsägd industri är att den kan ges direktiv att se till att maximera antalet fungerade apparater hos användarna sett över lång tid. Om något ökar priset med 1% men höjer livslängden med 2% så är det lönsamt.
Problemet med femårsplaner och liknande är att det lätt blir beslut fattade för högt upp av folk som inte är tillräckligt kunniga. Praktexemplet vad gäller DDR är Trabant-bilen. De övergripande specarna som okunniga direkt såg var desamma under alla år. 1964 när "senaste" modellen kom så var den väl antagligen rätt konkurrenskraftig, men 25 år senare var det givetvis totalt omodernt med en bil med 60-tals-design och en tvåcylindrig tvåtaktmotor. Ändå moderniserades detaljer med tiden, till exempel fick den elektronisk tändning 1984 (samma år som Saab...) och lustigt nog var DDR en hyggligt stor OEM-exportör av bilelektronik (och mycket riktigt så överlevde också den industrin och hade dessutom kvar namnet FER under ett antal år). Prototyper på moderniseringsförslag, både faktiskt sparade och sådana som det idag bara existerar foton på, hade en design som var fullt modern för den tid de tagits fram vid.
Ett annat problem med samhällsägda industrier är att det istället lätt spretar iväg så att det tillverkas sådant som egentligen är helt utanför en industris område men som är fullt möjligt att tillverka med industrins resurser. Exempelvis så hade DDR dels en industri specifikt för ljudelektronik (Vermona, lustigt nog i Klingental

) men det var dessutom någon industri som egentligen sysslade med automatiseringselektronik (eller liknande) som också tillverkade mikroprocessorstyrda polyfoniska syntar, "för att de kunde". Likaså var det inte bara den stora datorkoncernen Robotron utan även ett antal andra statliga företag som tillverkade datorer, antagligen för att de ändå hade kanalerna att köpa in kretsarna o.s.v.. (DDR tillverkade själva bl.a. Z80-kompatibla kretsar, men köpte också in t.ex. 8088/8086-kompatibla CPU'er från Sovjetunionen. Dessutom byggde de stordatorer av typ "74-logik" på samma sätt som västvärldens stordatortillverkare gjorde åtminstone på 60-70-talet. Eftersom de tillverkade Z80-kloner o.s.v. själva så behövdes det antagligen inte beslut så högt upp för att kunna köpa in just de kretsarna, så därför blev det Z80 i de flesta burkar som tillverkts av andra än Robotron).
Ett annat problem ju att förnyelse går trögt. Till exempel så lär tvättmaskinerna i DDR oftast inte haft termostat utan man hällde helt enkelt i vattnet och sen körde man värmen och höll ett öga på termometern. (Eftersom de enklare maskinerna var toppmatade och inte hade termostat så sägs det (enligt tysk Wikipedia) att de även användes för att koka korv vid större festlighetarranemang

) Förvisso innebar det en del färre som kan gå sönder, men det är ju ytterst opraktiskt att inte ha termostat.
Ursäkta, nu började jag snöa in lite för mycket på DDR kanske, ett specialintresse gott som något
