Det har gjorts en del framsteg. Men motgångarna har varit desto fler
Jag har gjort så många ändringar och tillägg till min laddare att den är en rejäl skräphög som jag inte litar det minsta på.
Dock så utför den sitt jobb, så jag har faktiskt lyckats ladda mina batterier för första gången.
egentligen så skulle jag vilja börja om från start igen och bygga ett switchat nätagg. Min nuvarande laddare är linjär och bränner bort något i stil med 100W när batterierna laddas med 200W
Balanseraren är inte bättre precis, den blir stekhet och funkar halvtaskigt. Visst när jag avbröt laddningen (efter 10h...) så hade cellerna en spänning som varierade mellan 4.15V ~ 4.17V.
Dock så ville inte första och sista cellen aktivera sin shunt så de kom upp i 4.18V där de stannade trotts den extrema laddningstiden. Av någon anledning så börjar deras shuntar dra senare än de övriga cellerna. Hela kortet är sjukt instabilt faktiskt, det räcker mad att man håller handen några cm ifrån kortet så sabbas balanseringen. Om alla celler har börjat shunta och man håller ett finger i närheten av en cells referensdiod så sjunker referensspänningen avsevärt för den cellen samtidigt som den höjs för de övriga cellerna.
Men det största problemet med balanseringskretsen är optokopplarna. jag valde referensdioder med ett fel på 0.5% för att jag trodde att cellerna skulle få en bättre balansering, men det förstörs helt av optokopplarna. Shunten börjar leda vid en väldigt precis spänning och detta skapar ett spänningsfall över shuntresistorn. Sedan ska optokopplaren börja leda då shunten leder fullt ut. Dvs spänningsfallet är på ca 3.5V. Då kan det verka som att det är väldigt lätt att beräkna rätt resistans som måste sitta i serie med optokopplaren. Problemet är att optokopplarens transistordel inte börjar leda plötsligt, utan lysdioden kommer att börja lysa allt mer då spänningsfallet över shunten ökar långsamt. Transistordelen kommer därför att öka spänningen till grindlogiken långsamt. Det är inte digitalt och därmed inte alls bra. Vilket värde jag har som pull-down till grindlogiken kan förändra balanseringen avsevärt. Jag har ingen aning om hur originallösningen fixade detta, men om man har precis rätt värden så kan det funka trotts detta. Men det är inge vidare pålitligt.
Anledningen till spänningsdelaren till optokopplaren vet jag inte faktiskt, men den fanns med i originalet så jag tänkte att den kanske hade någon funktion. Troligen så fanns spänningsdelaren med för att slippa ha ett eget värde i serie med optokopplaren (alla resistorer är på 100Ω).
Mitt LVC kort är jag inte så stolt över, men det funkar felfritt och ger signal om någon cell understiger ca 3.11V. Eftersom detta var version 4
så jag använde troligen fler komponenter än jag borde. Det har dock i efterhand visat sig att alla utom den första versionen hade fungerat, problemet var att jag köpte komparatorer istället för op-ampar och komparatorer klarar inte av att driva en lysdiod.
LVCn drar några mA (optokopplarna är de stora bovarna). Notera dock att hela kortet arbetar med negerad logik, dvs optokopplarna lyser tills spänningen sjunkit för lågt. Så när en cell har för låg spänning så drar den i princip ingen ström alls (under 1mA).
Schema:
Din lösning verkar enkel men jag förstår inte riktigt hur T1/T2 fungerar, kommer inte T2 alltid att leda eftersom den är kopplad till gnd via en resistor?
)
) så fräste jag bort ledningen från utgången till transistorerna. Till min stora förvåning så fick jag ändå spänning på utgången. Nästa steg blev att löda bort småsignal-transistorerna i darlington-paret. Denna gång fick jag ett förväntat resultat, spänningen på utgången blev noll.
