Jag försöker sammanfatta lite av vad jag kommit fram till och ni får gärna komma med invändningar eller vidare reflektioner.
Nyckeln till en bra velomobil verkar vara:
Låg hastighet, acceleration och uppförsbackar - Låg vikt
Medel hastighet, cykelbanor och gator - Lågt rullmotstånd och viss strömlinjeform
Hög hastighet, landsväg och utförsbackar - Strömlinjeform och aerodynamisk utformning
Vikt
Man måste göra så gott man kan och har råd med för att hålla nere vikten. Här betyder det att förenklingar förmodligen ger prestanda-ökning eftersom antal komponenter blir lägre. Att skippa stötdämpning, avancerade länkage, komfortdetaljer, ha färre växlar och liknande samt att välja de material och komponenter som är lättast men ändå klarar uppgiften - allt detta ökar prestandan i låga hastigheter men vissa saker sänker komforten rejält över hela hastighetsområdet. Men om man ämnade bygga en ”hillclimber” så skulle det kunna vara rätt väg.
Rullmotstånd
Däckens storlek, bredd och konstruktion i kombination med väglaget och däcktrycket är det som avgör hur tungt det rullar.
Det verkar, när man läser på velomobil-sidor, som att när man går ner i däckstorlek så kan man öka bredden för att behålla ungefär samma anliggningsyta mot vägen och få ungefär samma rullmotstånd. Ett smalare däck rullar lättare på jämn väg och ett bredare kan rulla lättare på ojämn väg. Detta för att ett hårt däck lättare börjar studsa på ojämnheter.
Generellt verkar lite bredare däck med lägre däcktryck ge lägre rullmotstånd än ett smalare däck med högre däcktryck.
Jag är fortfarande lite osäker på varför de flesta velomobiler har större däck bak än fram, om det har enbart med utväxlingen att göra eller om det finns fler fördelar.
Aerodynamik
Jag har tidigare gjort lite självstudier i aerodynamik för flyg och även lite hydrodynamik så jag anse mig i alla fall måttligt förstå hur det fungerar.
Nått som på velomobilsidor och i andra lekmanna-beskrivningar ofta beskrivs som avgörande för luftmotståndet är ”frontal area” som alltså är projecerade frontytan av föremålet. Frontal area påstås beskriva mängden luft som måste flyttas när föremålet passerar igenom.
Egentligen är det sektionsarean som bestämmer hur mycket luft som måste flyttas och objektets form talar om ”hur” det flyttas.
På en velomobil med två hjul fram och ett bak blir det ganska intressant. Eftersom föraren pga tyngdpunkten hamnar med knäna i princip ovanför ”framhjulsaxeln” så hamnar två volymkrävande element(de cyklande knäna och de brett monterade och styrande hjulen)på i stort sätt samma sektionsarea, vilket leder till att det blir den största sektionsarean över längden och därmed sätter ett värde för hur lågt luftmotståndet teoretiskt ”kan” bli. Genom att minska just denna sektionsarea så sätter man också en lägre ”grund-nivå” för luftmotståndet. Problemet är att ändringar kan inverka på strömlinjeformen. Det krävs förmodligen vindtunneltest för att finslipa detta och det ligger lite utanför min budget
Men min idé är att försöka skapa en form där sektionsarean över längden har ungefär samma kurva som kurvan hos sektionsarean av en droppe eller ”air-foil”. Kanske blir det väldigt likt redan befintliga velomobiler men ändå