Darlings och diverse fulingar
Postat: 15 mars 2018, 19:26:29
Marillion (med Steve Hogarth, mannen och rösten som lyfte ett skapligt band till höjderna) spelar Man Of Thousand Faces ....
Det är väl inte så att jag hade för avsikt att avvika för alla framtid, bara separera mig från forumet, försöka få något vettigt gjort, vilket jag nästan lyckas med.
På köksbordet står en förstärkare med några 6V6 och två 6SL7. Den låter men låter inte så det var tänkt, så den får “stå sig till sig”.
Mina 2-vägshögtalare ska få vardera en L-pad installerad för att jag ska kunna minska diskanten vilken låter bra men lite aggressiv. Sedan skulle det vara roligt att slänga på en liten superdiskant på mina hornhögtalare för att få lite spets. Däremot kan man förundras över hur djupt basen går i dessa med sina 5” bredbandselement.
En del undersökande experiment har gett på handen att bredbandselement i horn verkar gilla rörförstärkare (triod single end) mer än transistor/IC-förstärkare.
Så vad är väl bättre än att bygga (klart) en ÄKTA triodförstärkare, fast jag redan har en , men nu ska vi spräcka gränserna ... neråt.
Förstärkaren vilken kommer från en familj som kallas Darling har en äkta triod som utgångselement. Trioden är en indirekt upphettad 1626 och den ser ut som en 2A3 på diet, och den sägs ha minst samma goda ljudiska karaktär som 2A3 (vilken i sin tur sägs “låta bättre” än det överskattade och överprissatta 300B). Eftersom röret är kurvigt och litet har dess utseende gett namn till familjen av förstärkare byggda på det - Darling.
Familjen omfattar en rad ganska standardiserade förstärkare med ett ingångsrör (triod) och utgångsrör (triod) men den vanligaste varianten är att låta katodmotstånd och -kondensator för de båda kanalernas ingångs- och utgångssteg respektive slås ihop. Det blir en ganska minimalistisk förstärkare.
Det finns varianter med 1626 i PSE (två parallellkopplade rör för högre effekt) eller PP (pushpull).
Den mest udda varianten är Matrix-älsklingen. De två utgångsrören är kopplade som en pushpull-förstärkare där vänster och höger kanal tas ut från EN och samma transformator. Ett finurligt arrangemang där en summasignal kopplas in baklänges på transformatorn gör att man man får ut två rena stereosignaler till sina högtalare. Jag har nästan varit där men sålde de transformatorer jag hade vigt till bygget.
Om någon undrar kan lite enkel algebra visa att det funkar:
Utgång ena kanalen = A-B, utgång andra kanalen = B-A.
Lägg till summasignalen A+B till resp utgång et voila ...
Jag har valt en enkel variant med två 1626 och en 12SL7 som drivrör. 1626 matas med 12,6V glödspänning och för att slippa specialarrangemang med glödspänningar fick jag tag i ett 6SL7 med 12V-glöd. Allt är monterat på ett kretskort där även likriktare och filter för anodspänning och glödspänning finns. Att bygga upp förstärkarkretsar “i luften” är helt OK men jag avskyr bygga nätdelar med dioder, kondingar och skit på det viset.
Måste erkänna några misstag jag begick. Jag noterade aldrig att det sitter en spänningsdubblare för glöden på kortet, vilken matas med 6,3V. Den nättrafo jag valde hade en linding på 6,3V och en på 5V och jag bedömde att de tillsammans - 11,3V borde räcka till. Nu när jag återupptog bygget, vilket legat i träda ett flertal år, beslöt jag mig att använda en annan trafo med två 6,3V-lindingar och missade igen spänningsdubblaren, lödde bort komponenterna till den och insåg att .... näääää ... in med den första trafon och tillbaka med de bortlödda komponenterna.
Om nu någon tycker jag är en copycat som plankar av befintliga lösningar säger jag bara att jag är enbart intresserad av resultatet. Varför antingen uppfinna hjulet en gång till eller få för mig att uppfinna ett trekantigt hjul och tycka det är good enough??
Om jag räknar fram massa parametrar till det här röret kommer jag bara att finna att 50 personer har redan gjort det och en av dessa har ett mönsterkort (hade, ska jag nog skriva) att sälja på vilket alla delar får plats.
Visst hade det varit kul att ge sig på de mer exotiska varianterna men ... inte nu. Jag har ju dessutom efter lite diskussioner kring vilka rör som får plats i en Darlingförstärkare fått reda på att 12B4A, en fysiskt mindre men kraftfullare triod funkar bra med samma komponenter varför en förstärkare med dessa rör ligger i ... röret.
Vad är det då jag byggt? Ingångssteget är ena halvan av en 12SL7, en ganska standardiserad småsignaltriod, en aning lik ECC83. Det är en vanlig “sketen” anodföljare med lite lagom förstärkning vilken skickar signalen vidare till en effektriod, vår 1626 också den kopplad som CC-förstärkare (Common Cathode). Så kallad eftersom katoden AC-mässigt är kopplad till jord. Som anodlast ligger en utgångstrafo med en primärimpedans på 5K. Det är en last lagom stor eller lagom liten för vårt utgångsrör. Mindre lastimpedans ger lite mer effekt men mer distortion och en högre impedans lägre effekt OCH lägre distortion - till en viss gräns.
Eftersom båda rören är snälla, trevliga och lagom linjära klarar vi oss utan återkoppling. Man skulle kunna säga att enklare än så här kan det inte bli om man inte satsar på en S.P.U.D. alltså en en-rörförstärkare. Det finns en del trevliga och ofta ryska rör som lånar sig till sådant.6S45P, 6EE5P och 6S19P är rör som skulle kunna arbeta helt utan behov av ingångs/drivsteg.
Något lite till om konstruktionen. Lådan är en ram som en trevliga människa norrut tillverkade åt mig som tack för ett jobb jag gjorde åt honom.Ovanpå den en aluminiumskiva med ett hysteriskt mönster. Kretskortet är fastskruvat underifrån. Jag har inga distanser utan socklarna “tar emot” plåten och så är muttrarna dragna lagom mycket för att inte knäcka kortet.
Transformatorer, kontakter, volymkontroll är alla fästa i plattan och nätbrunn, säkringshållare och strömbrytae monterade på träets bakstycke.
Notera de onödigt onödiga hålen på plattan. De var ämnade för ett enkelt buffertsteg med 6N3P (ECC85) men skippades tidigt.Där skulle en VU-meter med ett indikatorrör kunna sitta men jag hittar ju inte mina rör. Korten har jag fyra stycken av, men inga rör ...
I sammanhanget borde vän av ordningen fråga: Hur fan låter det då?! Det låter djävligt bra. Häng kvar så ska jag koppla in min CD-spelare; jag kör via en gammal DVD-maskin. Det låter, rent ut MYCKET bra.
Jag kastar upp några bilder strax då jag misstänker att det finns någon sorts begränsning för hur mycket visuellt man få ha i ett inlägg. Samtidigt passar jag på att dementera alla ondskefulla rykten att jag är en grinig lätt alkoholiserad gamling. Huggbäver - JA! Suput - NEJ!
Ett tag fick jag stor lust att spreja aluminiumplåten i en annan färg (orange) men jag avstod. Jag får helt enkelt stå ut med repor och blessyrer, eller vad tycker ni?
(*) Jag var så sugen på att skriva “korrektare”, men det skulle låta så sjukt och apart att jag avstod. Såg någon på Darkside skrev “annorlundare” ... vad i helvete menas med det?
Det är väl inte så att jag hade för avsikt att avvika för alla framtid, bara separera mig från forumet, försöka få något vettigt gjort, vilket jag nästan lyckas med.
På köksbordet står en förstärkare med några 6V6 och två 6SL7. Den låter men låter inte så det var tänkt, så den får “stå sig till sig”.
Mina 2-vägshögtalare ska få vardera en L-pad installerad för att jag ska kunna minska diskanten vilken låter bra men lite aggressiv. Sedan skulle det vara roligt att slänga på en liten superdiskant på mina hornhögtalare för att få lite spets. Däremot kan man förundras över hur djupt basen går i dessa med sina 5” bredbandselement.
En del undersökande experiment har gett på handen att bredbandselement i horn verkar gilla rörförstärkare (triod single end) mer än transistor/IC-förstärkare.
Så vad är väl bättre än att bygga (klart) en ÄKTA triodförstärkare, fast jag redan har en , men nu ska vi spräcka gränserna ... neråt.
Förstärkaren vilken kommer från en familj som kallas Darling har en äkta triod som utgångselement. Trioden är en indirekt upphettad 1626 och den ser ut som en 2A3 på diet, och den sägs ha minst samma goda ljudiska karaktär som 2A3 (vilken i sin tur sägs “låta bättre” än det överskattade och överprissatta 300B). Eftersom röret är kurvigt och litet har dess utseende gett namn till familjen av förstärkare byggda på det - Darling.
Familjen omfattar en rad ganska standardiserade förstärkare med ett ingångsrör (triod) och utgångsrör (triod) men den vanligaste varianten är att låta katodmotstånd och -kondensator för de båda kanalernas ingångs- och utgångssteg respektive slås ihop. Det blir en ganska minimalistisk förstärkare.
Det finns varianter med 1626 i PSE (två parallellkopplade rör för högre effekt) eller PP (pushpull).
Den mest udda varianten är Matrix-älsklingen. De två utgångsrören är kopplade som en pushpull-förstärkare där vänster och höger kanal tas ut från EN och samma transformator. Ett finurligt arrangemang där en summasignal kopplas in baklänges på transformatorn gör att man man får ut två rena stereosignaler till sina högtalare. Jag har nästan varit där men sålde de transformatorer jag hade vigt till bygget.
Om någon undrar kan lite enkel algebra visa att det funkar:
Utgång ena kanalen = A-B, utgång andra kanalen = B-A.
Lägg till summasignalen A+B till resp utgång et voila ...
Jag har valt en enkel variant med två 1626 och en 12SL7 som drivrör. 1626 matas med 12,6V glödspänning och för att slippa specialarrangemang med glödspänningar fick jag tag i ett 6SL7 med 12V-glöd. Allt är monterat på ett kretskort där även likriktare och filter för anodspänning och glödspänning finns. Att bygga upp förstärkarkretsar “i luften” är helt OK men jag avskyr bygga nätdelar med dioder, kondingar och skit på det viset.
Måste erkänna några misstag jag begick. Jag noterade aldrig att det sitter en spänningsdubblare för glöden på kortet, vilken matas med 6,3V. Den nättrafo jag valde hade en linding på 6,3V och en på 5V och jag bedömde att de tillsammans - 11,3V borde räcka till. Nu när jag återupptog bygget, vilket legat i träda ett flertal år, beslöt jag mig att använda en annan trafo med två 6,3V-lindingar och missade igen spänningsdubblaren, lödde bort komponenterna till den och insåg att .... näääää ... in med den första trafon och tillbaka med de bortlödda komponenterna.
Om nu någon tycker jag är en copycat som plankar av befintliga lösningar säger jag bara att jag är enbart intresserad av resultatet. Varför antingen uppfinna hjulet en gång till eller få för mig att uppfinna ett trekantigt hjul och tycka det är good enough??
Om jag räknar fram massa parametrar till det här röret kommer jag bara att finna att 50 personer har redan gjort det och en av dessa har ett mönsterkort (hade, ska jag nog skriva) att sälja på vilket alla delar får plats.
Visst hade det varit kul att ge sig på de mer exotiska varianterna men ... inte nu. Jag har ju dessutom efter lite diskussioner kring vilka rör som får plats i en Darlingförstärkare fått reda på att 12B4A, en fysiskt mindre men kraftfullare triod funkar bra med samma komponenter varför en förstärkare med dessa rör ligger i ... röret.
Vad är det då jag byggt? Ingångssteget är ena halvan av en 12SL7, en ganska standardiserad småsignaltriod, en aning lik ECC83. Det är en vanlig “sketen” anodföljare med lite lagom förstärkning vilken skickar signalen vidare till en effektriod, vår 1626 också den kopplad som CC-förstärkare (Common Cathode). Så kallad eftersom katoden AC-mässigt är kopplad till jord. Som anodlast ligger en utgångstrafo med en primärimpedans på 5K. Det är en last lagom stor eller lagom liten för vårt utgångsrör. Mindre lastimpedans ger lite mer effekt men mer distortion och en högre impedans lägre effekt OCH lägre distortion - till en viss gräns.
Eftersom båda rören är snälla, trevliga och lagom linjära klarar vi oss utan återkoppling. Man skulle kunna säga att enklare än så här kan det inte bli om man inte satsar på en S.P.U.D. alltså en en-rörförstärkare. Det finns en del trevliga och ofta ryska rör som lånar sig till sådant.6S45P, 6EE5P och 6S19P är rör som skulle kunna arbeta helt utan behov av ingångs/drivsteg.
Något lite till om konstruktionen. Lådan är en ram som en trevliga människa norrut tillverkade åt mig som tack för ett jobb jag gjorde åt honom.Ovanpå den en aluminiumskiva med ett hysteriskt mönster. Kretskortet är fastskruvat underifrån. Jag har inga distanser utan socklarna “tar emot” plåten och så är muttrarna dragna lagom mycket för att inte knäcka kortet.
Transformatorer, kontakter, volymkontroll är alla fästa i plattan och nätbrunn, säkringshållare och strömbrytae monterade på träets bakstycke.
Notera de onödigt onödiga hålen på plattan. De var ämnade för ett enkelt buffertsteg med 6N3P (ECC85) men skippades tidigt.Där skulle en VU-meter med ett indikatorrör kunna sitta men jag hittar ju inte mina rör. Korten har jag fyra stycken av, men inga rör ...
I sammanhanget borde vän av ordningen fråga: Hur fan låter det då?! Det låter djävligt bra. Häng kvar så ska jag koppla in min CD-spelare; jag kör via en gammal DVD-maskin. Det låter, rent ut MYCKET bra.
Jag kastar upp några bilder strax då jag misstänker att det finns någon sorts begränsning för hur mycket visuellt man få ha i ett inlägg. Samtidigt passar jag på att dementera alla ondskefulla rykten att jag är en grinig lätt alkoholiserad gamling. Huggbäver - JA! Suput - NEJ!
Ett tag fick jag stor lust att spreja aluminiumplåten i en annan färg (orange) men jag avstod. Jag får helt enkelt stå ut med repor och blessyrer, eller vad tycker ni?
(*) Jag var så sugen på att skriva “korrektare”, men det skulle låta så sjukt och apart att jag avstod. Såg någon på Darkside skrev “annorlundare” ... vad i helvete menas med det?