Inbränning i LCD-skärmar
Re: Inbränning i LCD-skärmar
Min HTC Desire från 2010 hade amoled, så vi kan lugnt konstatera att det inte var helt ovanligt före 2017
-
MadModder
- Co Admin
- Inlägg: 30011
- Blev medlem: 6 september 2003, 13:32:07
- Ort: MadLand (Enköping)
- Kontakt:
Re: Inbränning i LCD-skärmar
LCD mot OLED från 2003 →
https://www.gsmarena.com/counterclockwi ... -36176.php
https://www.gsmarena.com/counterclockwi ... -36176.php
Re: Inbränning i LCD-skärmar
Både LCD och OLED kan drabbas av inbrända bilder men i olika utsträckning och av helt olika anledningar.
OLED är en emmisiv teknik där varje subpixel genererar det ljus som bildsignalen begär.
Vid hög strömtäthet, dvs när ljusstyrkan är hög, så åldras det emmisiva lagret, i synnerhet i hög omgivningstemperatur.
Det yttrar sig som att diodkurvan blir flackare så att för en given drivspänning blir strömmen och därmed ljuset svagare.
De gröna och röda materialen är i princip så bra idag att livslängden matchar produkten i övrigt, med möjligt undantag för fordonsbildskärmar.
Men de blåa materialen åldras fortfarande för snabbt.
Koreanerna har till viss del kompenserat genom att göra de blåa subpixlarna större eller stapla dem på varandra så att strömtätheten blir lägre.
Problemet är dock inte bara att det blåa blir svagare. Då man måste blanda ljus från alla subpixlar för att skapa vitt och pasteller, så kommer vitpunkten sakta förskjutas från kallvitt mot varmvitt och till slut gult.
LCD å andra sidan är en transmissiv teknik. Med andra ord så kan LCD cellen filtrera ljuset från en stark bakgrundsbelysning.
Eftersom inget ljus skapas i själva cellen, så kan man styra den med spänning istället för ström.
I praktiken så har man ett tunnt lager av vätskekristaller mellan 2 korsade polarisatorer.
Utan spänning så passerar nästan inget ljus den yttre polarisatorn, och bilden blir mörk.
Lägger man gradvis på spänning, så kommer vätskekristallerna röra sig och presentera både ett ordinärt och extraordinärt brytningsindex som får det inkommande ljusets polarisationsriktning att rotera.
Ju mer riktningen stämmer överens med den yttre polarisatorns transmissionsvinkel, desto högre ljusstyrka.
Färg skapas genom att placera färgfilter på något av glasen, normalt sett det yttre.
Inbränning då? Materialen som används är ytterst rena, men inte helt perfekta.
Styr man cellen med en likspänning så kommer joner i materialet att vandra mot glasen för att till slut fastna där.
Fascinerande nog, så är vätskekristallerna konstruerade på sådant sätt att de inte känner av fältets polaritet.
Därför reagerar de likadant på växelspänning som för likspänning, och det är detta man använder.
Dock så behöver man en bias, för att tunnfilmstransistorerna ska fungera. Panelens "jord" ska alltså ligga på en lyft potential, ofta kallad Vcom, som trimmas in för varje panel.
Felaktigt inställd Vcom leder till flimmer, långsam uppdatering och i slutändan inbränd bild.
Inbränd bild på OLED kallas ofta för "burn-in" och är ej reverserbar. Om panelen är smart nog för att kunna karaktärisera diodkurvan i varje pixel så kan man öka spänningen allt-eftersom.
Inbränd bild på LCD kallas istället "image-sticking" och kan läka, eftersom det ju bara är smuts som fastnat i linjeringslagren. (Denna smuts består av joner, som ger ett statiskt fält över cellen. Eftersom det är oberoende av nuvarande bildsignal så ger det en skugga av den bild som legat på längst)
OLED är en emmisiv teknik där varje subpixel genererar det ljus som bildsignalen begär.
Vid hög strömtäthet, dvs när ljusstyrkan är hög, så åldras det emmisiva lagret, i synnerhet i hög omgivningstemperatur.
Det yttrar sig som att diodkurvan blir flackare så att för en given drivspänning blir strömmen och därmed ljuset svagare.
De gröna och röda materialen är i princip så bra idag att livslängden matchar produkten i övrigt, med möjligt undantag för fordonsbildskärmar.
Men de blåa materialen åldras fortfarande för snabbt.
Koreanerna har till viss del kompenserat genom att göra de blåa subpixlarna större eller stapla dem på varandra så att strömtätheten blir lägre.
Problemet är dock inte bara att det blåa blir svagare. Då man måste blanda ljus från alla subpixlar för att skapa vitt och pasteller, så kommer vitpunkten sakta förskjutas från kallvitt mot varmvitt och till slut gult.
LCD å andra sidan är en transmissiv teknik. Med andra ord så kan LCD cellen filtrera ljuset från en stark bakgrundsbelysning.
Eftersom inget ljus skapas i själva cellen, så kan man styra den med spänning istället för ström.
I praktiken så har man ett tunnt lager av vätskekristaller mellan 2 korsade polarisatorer.
Utan spänning så passerar nästan inget ljus den yttre polarisatorn, och bilden blir mörk.
Lägger man gradvis på spänning, så kommer vätskekristallerna röra sig och presentera både ett ordinärt och extraordinärt brytningsindex som får det inkommande ljusets polarisationsriktning att rotera.
Ju mer riktningen stämmer överens med den yttre polarisatorns transmissionsvinkel, desto högre ljusstyrka.
Färg skapas genom att placera färgfilter på något av glasen, normalt sett det yttre.
Inbränning då? Materialen som används är ytterst rena, men inte helt perfekta.
Styr man cellen med en likspänning så kommer joner i materialet att vandra mot glasen för att till slut fastna där.
Fascinerande nog, så är vätskekristallerna konstruerade på sådant sätt att de inte känner av fältets polaritet.
Därför reagerar de likadant på växelspänning som för likspänning, och det är detta man använder.
Dock så behöver man en bias, för att tunnfilmstransistorerna ska fungera. Panelens "jord" ska alltså ligga på en lyft potential, ofta kallad Vcom, som trimmas in för varje panel.
Felaktigt inställd Vcom leder till flimmer, långsam uppdatering och i slutändan inbränd bild.
Inbränd bild på OLED kallas ofta för "burn-in" och är ej reverserbar. Om panelen är smart nog för att kunna karaktärisera diodkurvan i varje pixel så kan man öka spänningen allt-eftersom.
Inbränd bild på LCD kallas istället "image-sticking" och kan läka, eftersom det ju bara är smuts som fastnat i linjeringslagren. (Denna smuts består av joner, som ger ett statiskt fält över cellen. Eftersom det är oberoende av nuvarande bildsignal så ger det en skugga av den bild som legat på längst)
