Ihopkoppling av audioutrustning

Från ElektronikWikin

Hoppa till: navigering, sök

I den elektroniska musikstudions barndom var det vanligt att koppla ihop musikutrustning genom effektanpassning. Från telefonsystem tog man standarden med 600 Ω in- och utgånsimpedans. Sedan 80-talet har spänningsöverföring blivit det vanligaste med bättre frekvenssvar för audiosignaler. Med spänningsöverföring vill man ha en hög ingångsimpedans samt en låg utgångsimpedans.

Vanligast idag är att man har en ingångsimpedans över 10 kΩ hos audioutrustning, både i musikstudion och hemma stereon.

Vanligt ingångssteg för HIFI-utrustning

Ingångskrets för HIFI.

Hos kommersiell apparatur brukar J1 utgöras av en RCA-kontakt av hontyp. R1 motverkar knaster vid inkoppling av kabel för påslagen apparatur. R2 och C1 bildar ett lågpassfilter oftast kallat RF-filter som dämpar inkommande störningar med högfrekvens. U1 fungerar som buffer och ger en hög ingångsimpedans för kretsen. C2 fungerar som likspänningsblockad för att ta bort möjliga offset-spänningar från U1. När strömbrytare finns efter Vo behövs R3 för att förhindra knaster vid inkoppling.

Vanligt ingångssteg för studioutrustning

Differentialingång för studiobruk.

R1 = R2 = R3 = R4 = 10,0 kΩ

R5 = 40,2 kΩ

C1 = C2 = 220 pF

C3 = 22 µF

Differentialförstärkare som tillskillnad från HIFI-utrustning även klarar att ta emot balanserade audiosignaler. Använder man resistorer med en tolerans på ±1% kan man få CMRR (Common Mode Rectrion Ratio) upp till 40 dB.

Personliga verktyg