Hur beter sig ett CCD chip nära "saturation"?
Postat: 11 oktober 2023, 23:32:43
Hej alla,
Finns någon som vet något om CCD chip och om hur ett sådant beter sig om en "brunn" där laddningarna lagras, närmar sig "saturation"? Hamnar man då i ett icke-linjärt område av kurvan, så att säga? Alltså att det kommer in fotoner, men laddningen växer inte lika snabbt som i det linjära området? Kurvan är väl "concave down", och ligger under linjen, eller?
Följande två följdfrågor handlar om vitt ljus:
Första följdfrågan; finns det något sätt för en forskare (astronomer t.ex.) att ta reda på om man kommit in i det icke-linjära området? Kan man undersöka kvoten mellan rött, grönt och blått eller något sådant?
Och ytterligare en fråga; området borde väl bli vitt på bilden om det kommit in mycket ljus? Då borde väl det hela synas bara som en vit fläck, utan detaljer? Finns något sätt att ta reda på hur mycket extra överskjutande ljus man tagit in? Egentligen är det väl samma fråga som den just ovan
Frågorna är relevanta för om man tagit in något för mycket ljus inte så mycket att det "spiller över" till andra laddningsbrunnar och bilden kvaddas.
Detta rör chipet TH788X som användes på en rymdsond.
Updatering:
Jag ska försöka förklara vad jag är ute efter och varför jag ställer dessa frågor: rymdsonden Dawn har varit och fotat dvärgplaneten Ceres i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, och upptäckt vita fläckar, som man kallar för faculae. Jag misstänker starkt att dessa fläckar inte bara är något vitt ämne, med högt albedo, utan att dom aktivt lyser och sänder ut ljus. Men hur bevisar man det?
Forskarna har tagit bilder, förmodligen med reducerad slutartid, för att kunna se detaljer i den krater, som kallas Occator, där den kraftigaste faculae finns. Se bild längs ner. Frågan är hur mycket man reducerade ljusinsläppet? 1/2, 1/4, 1/8, 1/16 eller mer? När blir en grå yta så mörk som på bilden längs ner?
Den övre bilden är ett "vanligt" foto som rymdsonden tog. Den grå ytan, är bara grå helt enkelt, men faculae är "a total whiteout". Hur kan man gå tillväga för att ta reda på, från rådata från rymdsonden, hur mycket extra ljus som kommer från faculae jämfört med om det hade varit en vanlig vit yta?
Det är ju egentligen helt uppenbart att faculae inte kan vara bara något vitt ämne, som t.ex. karbonatavlagringar. Det är ju absurt, man skulle se detaljer! Hubble har dessutom tagit bilder på Ceres när faculae i Occator-kratern rör sig över planetskivan, när planeten roterar, och man kan se flera stora vita pixlar! Googla bara "ceres hubble" så kommer de bilderna upp.
Uppdatering 2: Någon som vet vilken effekt väldigt låga temperaturer har på kurvan (som omtalas ovan) i det icke-linjära området? I rymden är det otroligt kallt, som folk kanske vet. Lägre temperaturer ska enligt svar som kommer upp om man Googlar, leda till "the higher the dynamic range of the detector". Varför?
Finns någon som vet något om CCD chip och om hur ett sådant beter sig om en "brunn" där laddningarna lagras, närmar sig "saturation"? Hamnar man då i ett icke-linjärt område av kurvan, så att säga? Alltså att det kommer in fotoner, men laddningen växer inte lika snabbt som i det linjära området? Kurvan är väl "concave down", och ligger under linjen, eller?
Följande två följdfrågor handlar om vitt ljus:
Första följdfrågan; finns det något sätt för en forskare (astronomer t.ex.) att ta reda på om man kommit in i det icke-linjära området? Kan man undersöka kvoten mellan rött, grönt och blått eller något sådant?
Och ytterligare en fråga; området borde väl bli vitt på bilden om det kommit in mycket ljus? Då borde väl det hela synas bara som en vit fläck, utan detaljer? Finns något sätt att ta reda på hur mycket extra överskjutande ljus man tagit in? Egentligen är det väl samma fråga som den just ovan
Frågorna är relevanta för om man tagit in något för mycket ljus inte så mycket att det "spiller över" till andra laddningsbrunnar och bilden kvaddas.
Detta rör chipet TH788X som användes på en rymdsond.
Updatering:
Jag ska försöka förklara vad jag är ute efter och varför jag ställer dessa frågor: rymdsonden Dawn har varit och fotat dvärgplaneten Ceres i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, och upptäckt vita fläckar, som man kallar för faculae. Jag misstänker starkt att dessa fläckar inte bara är något vitt ämne, med högt albedo, utan att dom aktivt lyser och sänder ut ljus. Men hur bevisar man det?
Forskarna har tagit bilder, förmodligen med reducerad slutartid, för att kunna se detaljer i den krater, som kallas Occator, där den kraftigaste faculae finns. Se bild längs ner. Frågan är hur mycket man reducerade ljusinsläppet? 1/2, 1/4, 1/8, 1/16 eller mer? När blir en grå yta så mörk som på bilden längs ner?
Den övre bilden är ett "vanligt" foto som rymdsonden tog. Den grå ytan, är bara grå helt enkelt, men faculae är "a total whiteout". Hur kan man gå tillväga för att ta reda på, från rådata från rymdsonden, hur mycket extra ljus som kommer från faculae jämfört med om det hade varit en vanlig vit yta?
Det är ju egentligen helt uppenbart att faculae inte kan vara bara något vitt ämne, som t.ex. karbonatavlagringar. Det är ju absurt, man skulle se detaljer! Hubble har dessutom tagit bilder på Ceres när faculae i Occator-kratern rör sig över planetskivan, när planeten roterar, och man kan se flera stora vita pixlar! Googla bara "ceres hubble" så kommer de bilderna upp.
Uppdatering 2: Någon som vet vilken effekt väldigt låga temperaturer har på kurvan (som omtalas ovan) i det icke-linjära området? I rymden är det otroligt kallt, som folk kanske vet. Lägre temperaturer ska enligt svar som kommer upp om man Googlar, leda till "the higher the dynamic range of the detector". Varför?